Sökandet efter vraket, RMS Titanic
Denna sida handlar om sökandet och undersökningarna av fartyget, RMS Titanic. Berättelsen om ett flertal dykexpedtioner kring legenden Titanics vrak. Det var först forskningsteamet under ledning av Dr. Robert Ballard som 1 september 1985 efter 73 år av många andras mislyckade försök fann vraket på 4000 meters djup.

Dr Robert Ballard
Expeditioner:  1980-83  1985  1986  1987  1991  1993  1994  1996 1998
2000 2003 (NOAA) 2001 (Cameron)  2004 2004 (NOAA) 2004 (Ballard)

Bland katastrofens offer fanns en del synnerligen välbärgade amerikaner. Strax efteråt kontaktades en välrenommerad dykarfirma av anförvanter till några av dessa, för att möjligen kunna få upp de döda kropparna för en anständig begravning. Djupet i Atlanten på olycksplatsen är ca 4 km, och redan att lokalisera ett föremål (även om det är 270 meter långt) på ett sådant djup var helt utanför räckhåll för samtida teknik. Trycket på detta djup är för övrigt 402 kg/kvadrat cm. Ännu mindre kunde någon då drömma om att någon gång kunna bärga föremål från vraket.

Undan för undan gick den tekniska utvecklingen framåt. Från 1970-talet och framåt utrustades åtskilliga expeditioner, till en början med det mera begränsade målet att lokalisera vrakets exakta läge. Ingen av dessa försök lyckades med att finna Titanic.

1980, -81 och -83
Dessa tre expeditioner var finansierade av en oljemiljonär från Texas, Jack Grimm. Ingen av dem lyckades att hitta vraket. Han hade för övrigt också försökt finna Loch Ness odjuret och Noaks Ark.

1985
Sommaren 1985 inleddes ett samarbete mellan två respekterade vetenskapliga organisationer för djuphavsforskning: det franska Institute Francais de Recherches pour l'Exploitation de la Mer (IFREMER), under ledning av Jean Jarry och finansierat med franska skattepengar, och det amerikanska Woods Hole Oceanographic Institute (WHOI), under ledning av Robert Ballard och med stöd av bl a National Geographic Society. Det franska forskningsfartyget LE SURôIT utrustades med ett par amerikanska fjärrstyrda, videokameraförsedda robotar, ARGO och ANGUS - om man hittade vraket, skulle man också kunna fotografera det!

Man finkammade ruta efter ruta av bottnen kring den förväntade vrakplatsen som enligt de angivelser som gavs då skeppet förliste 1912, skulle vara latitud 41° 46'N - longitud 50° 14'V. Undersökningen pågick ut och dag in, med undantag för några dagar med full storm. Knappt 100 meter över havsbotten bogserades man en släde med TV- och sonarutrustning långsamt efter fartygen, medan bilderna följdes i kontrollrummet.Efter fyra femtedelar av det planerade arbetet tvingades man avbryta, eftersom LE SURôIT var inbokad för andra uppdrag. ARGO och ANGUS flyttades över till ett amerikanskt fartyg, KNORR, och kammandet fortsatte under ledning av Ballard och Jean-Louis Michel (som efterträtt Jarry).

   Expeditionsfartyget Knorr

   Första bilden av vraket, Titanics ångpanna
Strax efter midnatt den 1 september började underliga föremål synas på monitorskärmen i KNORRs kontrollrum. Kunde det vara spillror från TITANIC?? Allteftersom nästan hela KNORRs besättning försökte tränga sig in i det trånga rummet växte förhoppningarna till förvissning - det var verkligen vraket efter TITANIC man hade lokaliserat. KNORRs besättning ställde upp sig på akterdäck och höll en tyst minut till minne av de 1523 omkomna.

De följande dagarna var bråda dagar för Ballard och Michel ombord på KNORR, och för ARGO nere på nära 4 km djup. Äntligen var nu vraket lokaliserat i positionen latitud 41° 43'N - longitud 49° 43'V - eller cirka 15 kilometer sydost om den position Titanics telegrafister, Phillips och Bride uppgett. Man fann att fartyget hade brutits i två delar, som låg på ett avstånd av 600 meter från varandra, och med en stor mängd bråte av varierande storlek (från ångpannor och kassaskåp och ner till oöppnade vinflaskor) i ett stort område framförallt runt akterskeppet. Men återigen rann tiden ut, KNORR behövdes för andra uppgifter.

1986
WHOIs forskningsfartyg ATLANTIS II återvände nästa år, med Ballard ombord. Samarbetet med fransmännen hade nu brutit samman, enligt uppgift över en tvist om copyright till fotografier. Med på ATLANTIS II fanns en undervattensfarkost, ALVIN, som kan sänkas ner från moderfartyget ända till de enorma djup det här rör sig om. ALVIN rymmer tre man och är utrustad med en strålkastar- och kameraförsedd robot, JASON JUNIOR ("JJ") som kan skickas omkring med en 80 meter lång "navelsträng".

    Ubåten Alvin

    Roboten Jason Junior
JJs första exkursion in i TITANICs inre var in genom det gapande hål som en gång var förstaklassavdelningens främre trapphall. Ljuskronor med mässing och kristallglas hängde fortfarande kvar som på katastrofnatten. Till marinarkeologernas lättnad fann man inga döda kroppar. Likaså hade allt trä försvunnit, offer för en mussla, Xylophagide, som uppenbarligen inte skyr ett tryck på 400 bar och vars förkalkade rester nu översvämmar fartyget. På de stora djupen lever också sulfatreducerande bakterier: Desulfovibrio, Desulfobacter, Desulfomonas, etc. Dessa reducerar sulfat till vätesulfid, med följd att alla föremål av metall (utom möjligen guld) på TITANIC är överdragna med sulfidskikt.

   Fören på 3 962 meter djup på havets botten

   Aktern som ligger 548 meter från fören på 4022 m djup
Ballard och hans mannar höll strikt på principen "se men inte röra", med ett undantag: som sista åtgärd vid den elfte och sista besöket med ALVIN placerade man en bronsplakett på TITANICs bog där man uttryckte förhoppningen att efterföljande besökare skulle respektera fartygsvraket som ett historiskt minnesmärke.

1987
Knappt hade ATLANTIS II kommit tillbaka till Woods Hole och trycksvärtan torkat på tidningsreportagen förrän Jack Grimm och några medintressenter bildade Titanic Ventures, Inc., med det uttryckliga syftet att hämta upp föremål, kanske för att så småningom bygga upp ett TITANIC-museum. Pengar fanns, men var hitta den nödvändiga förmågan? Att kontakta Ballard och WHOI var nog inte att tänka på...
Den största erfarenheten av vetenskaplig undervattensteknologi utanför USA finns i Frankrike. Det tidigare nämnda IFREMER har en undervattensfarkost, NAUTILE, som liksom ALVIN är utrustad med strålkastar- och kameraförsedd robot, ROBIN, men som dessutom har en griparm med vars hjälp upplockade föremål kan placeras i medförda korgar - en idealisk utrustning för den verksamhet som planerades.


  Miniubåten NAUTILE

  Några av de många föremål som bärgats från Titanic
I juli 1987 avseglade det franska forskningsfartyget NADIR från Toulon, med NAUTILE och hennes lydige ROBIN ombord. Att återfinna vraket beredde inga svårigheter, och dyktekniken fungerade som den skulle. Man avstod från att plocka föremål från de någorlunda intakta partierna, förskeppet och akterskeppet, och koncentrerade sig i stället på de mängder av föremål som låg kringspridda däremellan.
Under 32 nedstigningar tog man vara på bortåt 2000 föremål av de mest skiftande slag - av guld och bly, av läder och papper, av keramik och glas. Föremålen transporterades till Paris för vidare identifiering, behandling för att förhindra fortsatt nedbrytning, och om möjligt återställande i mera ursprungligt skick.
Listan över konserverade föremål omfattar 332 nummer, varav flera upptar flera föremål: 12 assietter, 342 mynt, etc. Det rör sig om de mest vitt skilda objekt: Det är metallföremål från fartygets utrustning (en maskintelegraf, en lanterna, en megafon, osv) och utsmyckning (en halvmeterstor bronspojke som stått i förstaklass trapphall), liksom passagerarnas ägodelar (allt från rakblad till smycken, samt 540 mynt från sex länder). Det är föremål av läder, trä, papper (sedlar, visitkort, ett nummer av Southern Daily för den 9 april), tyg (strumpor, en smokingfluga), glas och porslin. Planer finns på att skapa ett permanent TITANIC-museum i New York. (Ovanstående text är delvis ett utdrag från Bertil Holmströms Titanics skatter - en utmaning för elektrokemin)

1991
Nu var det dags för en expedition från Canada och Ryssland. Denna expedition var först och främst till för att filma en IMAX film av vraket. Till sin hjälp hade de forskningsfartyget "Akademik" Mistislav Keldysh och två ubåtar, Mir 1 och Mir 2.

   Rysk dykare i Mir2

   Bild från filmen "Titanica"

   Mir1 nere vid Titanic
En hel del prover togs också av plåt, sediment och annat. Men inga saker togs upp denna gång.
Expeditionen kostade 50 miljoner kronor, det gjordes 17 dyk och den varade mellan 30 juni - 17 juli. Elva dyk ägnades åt fören och sex till aktern. 12 190 meter film spelades in och när filmen "Titanica" hade premiär var det det mest storslagna hittills man sett av vraket.

1993
Denna expedition leddes av RMS Titanic Inc. Företaget som i en utdragen rättstvist i domstol i USA till sist vann ensamrätten till att dyka på och bärga föremål från Titanic. Företaget leds George Tulloch och Arnie Geller. I denna expedition gjordes 15 dyk på 15 dagar och mer än 800 saker togs upp. Varje dyk varade mellan 10 - 12 timmar. Dyken varierade om det var frågan om observationer eller samlande. Också hur mycket saker som Nautile kunde få mej sig innan korgen var full. Ett stort antal observationer gjordes också av undervattensroboten Robin som de tog längre in i vraket än tidigare. De skulle försöka lösa gåtan hur isberget träffat Titanic, men de lyckades inte.

1994
Åter igen var det RMS Titanic Inc. under ledning av George Tulloch som gav sig nedåt för att fortsätta att plocka upp saker från vrakområdet. Bl.a. tog de upp en hel del av kolet som använts, detta tänkte de sälja och tjäna in lite av de pengar som en expedition kostar. Varje dyk kostar ungefär 800 000 kronor.På schemat låg också ett försök att bärga en större del av vraket, men det misslyckades.

1996
Ytterligare ett försök att bärga en större del av vraket gjordes detta år. Expeditionen varade från 1 augusti - 30 augusti och igen var det RMS Titanic Inc. som hade ansvaret. Den del som de avsåg att bärga var en sektion av C-däck, hytterna C79-C81. Det hela var planerat så att ett antal lyftballonger skulle fästas till delen och sedan skulle dessa fyllas med diesel (som är lättare än vatten). Men det uppstod problem. Först insåg de att själva delen var krökt och vid ett lyftförsök var det stor risk att den skull gå av på mitten. De upptäckte också att en av lyftballongerna saknades. Och den stora ljusanordning som dit transporterats för att lysa upp arbetsplatsen råkade ut för en smärre olycka. När den skulle tas upp för att laddas, lossnade en av llamporna och föll till bottnen. Men arbetet fortsatte och till slut kom lyftballongerna till ytan, men då kom nästa stora problem. Orkanen "Edward" var i antågande och nu gjordes stora försök att bärga vrakdelen. Men linorna släppte en efter en och till slut återbördade Atlanten vrakdelen till sig.
   Vrakbiten "Big Piece" som RMS Titanic Inc
   försökte bärga

Man kan ha förståelse för Ballards uppfattning att bärgningen av föremål från vraket i viss mån är att jämställa med likskändning. Ändå måste man säga att den oerhörda tragedin på ett helt annat sätt kommer inpå en när man ser framför sig specifika föremål från Titanic. Jag har alltså full respekt för dom som vill lämna Titanic ifred på botten som ett gravmonument över en svunnen tid, men kan ändå inte upphöra att fascineras av kvarlämningarna, av alla historier som ligger bakom de bärgade föremålen samt de suggestiva bilderna från havets botten.

 
"Did you see any bodies?" is one of the
questions asked most often of those who took
part in the 1986 Titanic expedition. Although
any human remains have long since
disappeared, many poignant relics such as this
pair of shoes lying side by side where a body
once lay are strong reminders that the Titanic
wreck is indeed a gravesite, one which I have
long believed should be left undisturbed."

 - Dr. Robert D. Ballard

1998
Dykningarna 1998 av RMS Titanic Inc.


Denna "Big Piece" är en bit av Titanics skrov som väger ungefär 20 ton. Man försökte bärga plåtbiten redan 1996 men på grund av stormigt väder misslyckades man den gången.
Men den 10 augusti 1998 lyckades äntligen bärgningen.

För dykningarna ner till Titanic använder man den franska miniubåten NAUTILE, som är utrustad med strålkastare och kameraförsedd robot, och som dessutom har en griparm med vars hjälp upplockade föremål kan placeras i medförda korgar.

Ovan syns också en bild från bärgningen av bottenringen till en av vevstakarna till Titanics gigantiska ångpannor.
I en vanlig bil har en liknande ring en diameter ungefär som en tennisboll.


Tillbaka till RMS Titanic

Senast uppdaterad 2007-07-31

Copyright © 1998 Stefan Danielson