Sökandet efter vraket, RMS Titanic
Denna sida handlar om sökandet och undersökningarna av fartyget,
RMS Titanic. Berättelsen om ett flertal dykexpedtioner kring legenden
Titanics vrak. Det var först forskningsteamet under ledning av Dr. Robert
Ballard som 1 september 1985 efter 73 år av många andras mislyckade
försök fann vraket på 4000 meters djup.
|
Dr Robert Ballard
|
Expeditioner: 1980-83
1985 1986
1987 1991
1993 1994
1996 1998
2000
2003
(NOAA) 2001
(Cameron)
2004
2004
(NOAA) 2004
(Ballard)
Bland katastrofens offer fanns en del synnerligen välbärgade
amerikaner. Strax efteråt kontaktades en välrenommerad dykarfirma av
anförvanter till några av dessa, för att möjligen kunna
få upp de döda kropparna för en anständig begravning.
Djupet i Atlanten på olycksplatsen är ca 4 km, och redan att
lokalisera ett föremål (även om det är 270 meter
långt) på ett sådant djup var helt utanför
räckhåll för samtida teknik. Trycket på detta djup är för övrigt 402 kg/kvadrat cm. Ännu mindre kunde någon
då drömma om att någon gång kunna bärga
föremål från vraket.
Undan för undan gick den tekniska utvecklingen framåt.
Från 1970-talet och framåt utrustades åtskilliga
expeditioner, till en början med det mera begränsade målet att
lokalisera vrakets exakta läge. Ingen av dessa försök lyckades med att finna Titanic.
1980, -81 och -83
Dessa tre expeditioner var finansierade av en oljemiljonär från Texas,
Jack Grimm. Ingen av dem lyckades att hitta vraket. Han hade för övrigt
också försökt finna Loch Ness odjuret och Noaks Ark.
1985
Sommaren 1985 inleddes ett samarbete mellan två respekterade
vetenskapliga organisationer för djuphavsforskning: det franska Institute
Francais de Recherches pour l'Exploitation de la Mer (IFREMER), under ledning
av Jean Jarry och finansierat med franska skattepengar, och det amerikanska
Woods Hole Oceanographic Institute (WHOI), under ledning av Robert Ballard och
med stöd av bl a National Geographic Society. Det franska
forskningsfartyget LE SURôIT utrustades med ett par amerikanska
fjärrstyrda, videokameraförsedda robotar, ARGO och ANGUS - om
man hittade vraket, skulle man också kunna fotografera det!
Man finkammade ruta efter ruta av bottnen kring den förväntade
vrakplatsen som enligt de angivelser som gavs då skeppet
förliste 1912, skulle vara latitud 41°
46'N - longitud 50° 14'V. Undersökningen pågick ut och dag in, med undantag för några dagar med
full storm. Knappt 100 meter över havsbotten
bogserades man en släde med TV- och sonarutrustning
långsamt efter fartygen, medan bilderna
följdes i kontrollrummet.Efter fyra femtedelar av det planerade arbetet tvingades man
avbryta, eftersom LE SURôIT var inbokad för andra uppdrag. ARGO och
ANGUS flyttades över till ett amerikanskt fartyg, KNORR, och kammandet
fortsatte under ledning av Ballard och Jean-Louis Michel (som efterträtt
Jarry).
Expeditionsfartyget Knorr
| Första bilden av vraket, Titanics ångpanna |
Strax efter midnatt den 1 september började underliga
föremål synas på monitorskärmen i KNORRs kontrollrum.
Kunde det vara spillror från TITANIC?? Allteftersom nästan hela
KNORRs besättning försökte tränga sig in i det trånga
rummet växte förhoppningarna till förvissning - det var
verkligen vraket efter TITANIC man hade lokaliserat. KNORRs besättning
ställde upp sig på akterdäck och höll en tyst minut till
minne av de 1523 omkomna.
De följande dagarna var bråda dagar för Ballard och Michel
ombord på KNORR, och för ARGO nere på nära 4 km djup.
Äntligen var nu vraket
lokaliserat i positionen latitud 41° 43'N - longitud
49° 43'V - eller cirka 15 kilometer sydost om den
position Titanics telegrafister, Phillips och Bride uppgett.
Man fann att fartyget hade brutits i två delar, som låg på ett avstånd av 600 meter från varandra, och med en stor mängd bråte av
varierande storlek (från ångpannor och
kassaskåp och ner till oöppnade vinflaskor) i ett stort område
framförallt runt akterskeppet. Men återigen rann tiden ut, KNORR
behövdes för andra uppgifter.
1986
WHOIs forskningsfartyg ATLANTIS II återvände nästa
år, med Ballard ombord. Samarbetet med fransmännen hade nu brutit
samman, enligt uppgift över en tvist om copyright till fotografier. Med
på ATLANTIS II fanns en undervattensfarkost, ALVIN, som kan sänkas
ner från moderfartyget ända till de enorma djup det här
rör sig om. ALVIN rymmer tre man och är utrustad med en
strålkastar- och kameraförsedd robot, JASON JUNIOR ("JJ") som kan
skickas omkring med en 80 meter lång "navelsträng".
Ubåten Alvin |
Roboten Jason Junior
|
JJs första exkursion in i TITANICs inre var in genom det gapande
hål som en gång var förstaklassavdelningens främre
trapphall. Ljuskronor med mässing och kristallglas hängde fortfarande
kvar som på katastrofnatten. Till marinarkeologernas lättnad fann
man inga döda kroppar. Likaså hade allt trä försvunnit,
offer för en mussla, Xylophagide, som uppenbarligen inte skyr ett
tryck på 400 bar och vars förkalkade rester nu översvämmar
fartyget. På de stora djupen lever också sulfatreducerande
bakterier: Desulfovibrio, Desulfobacter, Desulfomonas,
etc. Dessa reducerar sulfat till vätesulfid, med följd att alla
föremål av metall (utom möjligen guld) på TITANIC är
överdragna med sulfidskikt.
Fören på 3 962 meter djup på havets botten |
Aktern som ligger 548 meter från fören på 4022 m djup
|
Ballard och hans mannar höll strikt på principen "se men inte
röra", med ett undantag: som sista åtgärd vid den elfte och
sista besöket med ALVIN placerade man en bronsplakett på TITANICs
bog där man uttryckte förhoppningen att efterföljande
besökare skulle respektera fartygsvraket som ett historiskt
minnesmärke.
1987
Knappt hade ATLANTIS II kommit tillbaka till Woods Hole och
trycksvärtan torkat på tidningsreportagen förrän Jack
Grimm och några medintressenter bildade Titanic Ventures, Inc., med det
uttryckliga syftet att hämta upp föremål, kanske för att
så småningom bygga upp ett TITANIC-museum. Pengar fanns, men var
hitta den nödvändiga förmågan? Att kontakta Ballard och
WHOI var nog inte att tänka på...
Den största erfarenheten av vetenskaplig undervattensteknologi utanför USA finns i Frankrike. Det
tidigare nämnda IFREMER har en undervattensfarkost, NAUTILE, som liksom
ALVIN är utrustad med strålkastar- och kameraförsedd robot,
ROBIN, men som dessutom har en griparm med vars hjälp upplockade
föremål kan placeras i medförda korgar - en idealisk utrustning
för den verksamhet som planerades.
Miniubåten NAUTILE |
Några av de många föremål som bärgats från Titanic
|
I juli 1987 avseglade det franska forskningsfartyget NADIR från
Toulon, med NAUTILE och hennes lydige ROBIN ombord. Att återfinna vraket
beredde inga svårigheter, och dyktekniken fungerade som den skulle. Man
avstod från att plocka föremål från de någorlunda
intakta partierna, förskeppet och akterskeppet, och koncentrerade sig i
stället på de mängder av föremål som låg
kringspridda däremellan.
Under 32 nedstigningar tog man vara på bortåt 2000
föremål av de mest skiftande slag - av guld och bly, av läder
och papper, av keramik och glas.
Föremålen transporterades till Paris för vidare
identifiering, behandling för att förhindra fortsatt nedbrytning, och
om möjligt återställande i mera ursprungligt skick.
Listan över konserverade föremål omfattar 332 nummer, varav
flera upptar flera föremål: 12 assietter, 342 mynt, etc. Det
rör sig om de mest vitt skilda objekt: Det är
metallföremål från fartygets utrustning (en maskintelegraf, en
lanterna, en megafon, osv) och utsmyckning (en halvmeterstor bronspojke som
stått i förstaklass trapphall), liksom passagerarnas ägodelar
(allt från rakblad till smycken, samt 540 mynt från sex
länder). Det är föremål av läder, trä, papper
(sedlar, visitkort, ett nummer av Southern Daily för den 9 april),
tyg (strumpor, en smokingfluga), glas och porslin. Planer finns på att skapa ett permanent TITANIC-museum i New York.
(Ovanstående text är delvis ett utdrag från Bertil Holmströms Titanics skatter - en utmaning för elektrokemin)
1991
Nu var det dags för en
expedition från Canada och Ryssland. Denna
expedition var först och främst till för
att filma en IMAX film av vraket. Till sin hjälp
hade de forskningsfartyget "Akademik" Mistislav Keldysh
och två ubåtar, Mir 1 och Mir 2.
Rysk dykare i Mir2
| Bild från filmen "Titanica"
|
Mir1 nere vid Titanic |
En hel del prover togs
också av plåt, sediment och annat. Men inga
saker togs upp denna gång.
Expeditionen kostade 50
miljoner kronor, det gjordes 17 dyk och den varade mellan
30 juni - 17 juli. Elva dyk ägnades åt
fören och sex till aktern. 12 190 meter film
spelades in och när filmen "Titanica" hade
premiär var det det mest storslagna hittills man
sett av vraket.
1993
Denna expedition leddes av RMS Titanic Inc. Företaget som i en utdragen rättstvist i domstol i USA till sist vann ensamrätten till att dyka på och bärga föremål från Titanic. Företaget leds George Tulloch och Arnie Geller.
I denna expedition
gjordes 15 dyk på 15 dagar och mer än 800 saker togs upp.
Varje dyk varade mellan 10 -
12 timmar. Dyken varierade om det var frågan om
observationer eller samlande. Också hur mycket
saker som Nautile kunde få mej sig innan korgen var full.
Ett stort antal
observationer gjordes också av undervattensroboten
Robin som de tog längre in i vraket än
tidigare. De skulle försöka lösa
gåtan hur isberget träffat Titanic, men de
lyckades inte.
1994
Åter igen var det RMS Titanic Inc. under ledning av George Tulloch som gav sig
nedåt för att fortsätta att plocka upp
saker från vrakområdet. Bl.a. tog de upp en hel del av kolet som
använts, detta tänkte de sälja och
tjäna in lite av de pengar som en expedition kostar.
Varje dyk kostar ungefär 800 000 kronor.På schemat låg
också ett försök att bärga en
större del av vraket, men det misslyckades.
1996
Ytterligare ett
försök att bärga en större del av
vraket gjordes detta år. Expeditionen varade
från 1 augusti - 30 augusti och igen var det RMS
Titanic Inc. som hade
ansvaret. Den del som de avsåg
att bärga var en sektion av C-däck, hytterna
C79-C81. Det hela var planerat så att ett antal
lyftballonger skulle fästas till delen och sedan
skulle dessa fyllas med diesel (som är lättare
än vatten). Men det uppstod problem. Först
insåg de att själva delen var krökt och
vid ett lyftförsök var det stor risk att den
skull gå av på mitten. De upptäckte
också att en av lyftballongerna saknades. Och den
stora ljusanordning som dit transporterats för att
lysa upp arbetsplatsen råkade ut för en
smärre olycka. När den skulle tas upp för
att laddas, lossnade en av llamporna och föll till
bottnen. Men arbetet fortsatte och till slut kom
lyftballongerna till ytan, men då kom nästa
stora problem. Orkanen "Edward" var i antågande och
nu gjordes stora försök att bärga
vrakdelen. Men linorna släppte en efter en och till
slut återbördade Atlanten vrakdelen till
sig. |
Vrakbiten "Big Piece" som RMS Titanic Inc
försökte bärga
|
Man kan ha förståelse för Ballards uppfattning att bärgningen
av föremål från vraket i viss mån är att jämställa
med likskändning. Ändå måste man säga att den oerhörda
tragedin på ett helt annat sätt kommer inpå en när man ser
framför sig specifika föremål från Titanic. Jag har alltså
full respekt för dom som vill lämna Titanic ifred på botten som ett gravmonument
över en svunnen tid, men kan ändå inte upphöra att fascineras av kvarlämningarna,
av alla historier som ligger bakom de bärgade föremålen samt de suggestiva bilderna
från havets botten.
|
"Did you see any bodies?" is one of the
questions asked most often of those who took
part in the 1986 Titanic expedition. Although
any human remains have long since
disappeared, many poignant relics such as this
pair of shoes lying side by side where a body
once lay are strong reminders that the Titanic
wreck is indeed a gravesite, one which I have
long believed should be left undisturbed."
- Dr. Robert D. Ballard
|
1998
Dykningarna
1998 av RMS Titanic Inc.
|
Denna "Big Piece" är en bit av Titanics skrov som väger ungefär 20 ton.
Man försökte bärga plåtbiten redan 1996
men på grund av stormigt väder misslyckades man den gången.
Men den 10 augusti 1998 lyckades äntligen bärgningen. |
|
För dykningarna ner till Titanic använder man den franska miniubåten NAUTILE,
som är utrustad med strålkastare och kameraförsedd robot, och som dessutom
har en griparm med vars hjälp upplockade föremål kan placeras i medförda
korgar.
Ovan syns också en bild från bärgningen av bottenringen till en av vevstakarna
till Titanics gigantiska ångpannor.
I en vanlig bil har en liknande ring en diameter ungefär som en tennisboll.
|
Tillbaka till RMS Titanic
Senast uppdaterad 2007-07-31
Copyright © 1998 Stefan Danielson