Bilder och lite material från Lajvrollspelet Sammanträffandenas
kväll på Värdshuset Hjorten
(Fiskeboda socken, Hjälmaren) den 30 juli 1994.
Detta levande rollspel byggde på sagorna om Riket.
Alla deltagare fick sin egen information med bakgrund om sin karaktär och rykten som florerade i Riket samt lite övrigt kring rollspelet. Allt sköttes utomordentligt av Martin Asp med hjälp av Ralf Flicker och Signhild Gehlin. (Tack!)
Min karaktärsbeskrivning:
Sedan Konung Sinams II:s storslagna dagar, har slottet Dovehill markerat Östmarks norra utkant gentemot de väldiga vidder som breder ut sig norr. Stolt och ensligt har det överlevt sekler efter sekler , trots att vissa borgherrar har varit mycket slöa och inte brytt sig om att underhålla slottet så som det krävs. Silhuetten av de höga smala tornen, sporadiskt smyckat med många burspråk och balkonger, är än idag mycket magnifika. Man kan dock redan från långt håll se att de väldiga stenväggarna är grönt missfärgade av all murgröna och mossa.
Inte långt ifrån slottet ligger en samling hus utspridda över en ganska stor yta, för folk i trakten är denna skara av byggnader mera känt som Smedshem. På senare år har byborna fått något nytt att skvallra om då de träffas sena kvällar på värdshuset, Hjorten. Borgherren Criss Averon, försvann nämligen under en besynnerliga omständigheter under en jakttur och hans enda son, Gavin Averon (detta var alltså jag själv) fick överta slottet och ägorna. Nu var det så att sonen precis hade blivit myndig och hade därmed också passerat den lagstadgade åldern för att driva och äga ett grevskap. Byborna diskuterade vilt om den nya unga greven skulle skulle vara medgörligare angående den årliga skatten som varje person var tvungen att betala, än vad hans fader hade varit. Mången person ville tro detta. Skeppsbyggaren blev slutligen utvald att ta upp detta k&aunsl;nliga ämne med slottsherren. Så en vacker Godeliamorgon vandrade han upp till slottet, men med med lika kvicka steg som han traskat upp fick han återvända med outrättat ärende. Ty den unga Greven hade vägrat att ta emot. Han hade inte ens velat visa sig utan bara skickat en dräng som avvisat besöket.
Vacka adelsdamer framför Hjortens värdshus
I själva verket var det mycket få personer som hade sett honom överhuvudtaget, egentligen var det bara Verika som var anställd som kammarjungfru som visste hur han såg ut. Men hon var alltid förtegen, och yppade aldrig ett ord för mycket om det hon skulle. Gavin hade gång på gång gett henne order om att inte berätta för det andra i byn om vad som försiggick på slottet. Han var rädd för att hans barndom och uppväxt skulle bli offentligt. Redan i unga barndomsår hade han blivit ordentligt hunsad av sin fader Criss. Uppfostran var en bit som absolut inte fick försummas; "all kunskap går att lära, förstår barnet inte så vill inte barnet förstå, och då är rottingen det enda hjälpmedlet". Detta var faderns honnörsord. Hans moder Adriana stod alltid på faderns sida och var inte något stöd för sonen. Gavin blev tystlåten och mörk till sinnet. Så ofta han kunde smet han ifrån till något mörkt källarutrymme där han med glans i blicken kunde drömma sig bort med gamla historiska berättelser. Han visste dock inte om det han läste var sant eller inte. Trots sin hårda faders uppfostran fanns det dock ljusa stunder. Fadern ville nämligen att hans son skulle bli bäst på allt. Så han skickade bort honom till kunskapens tempel i Thylof. Där fick Gavin studera i fyra långa år. Gavin själv uppskattade denna period oerhört mycket. Nu fick han äntligen tillfälle att studera andra unga människor och se sig omkring lite i världen. Dessutom fick han ju komma ifrån Dovehill.
De fyra åren gick snabbt och snart var tiden inne att återvända. Efter att ha tillbringat så lång tid i Thylof ville verkligen inte Gavin resa hem, han hade nu en bred bekantskapskrets bland den Thyliska adelns ungdomar, av vilka många var i en liknade situation som han. Att bli skild från dem var ett tragiskt öde. Nåväl de flesta kunde han dock kanske undvara, det vill säga de flesta utom en. En ung dam hade nämligen väckt känslor hos Gavin som han trodde inte fanns. Hennes namn klingade som ljuvlig musik i hans sinne, Emila. Hon hade dykt upp på Greve Löwenborgs stora vårbankett. Gavin hade genast lagt märke till henne och var inte sen att ta kontakt. Det visade sig att Emilia var en världsvan kvinna som visste vad hon ville. Att Gavin var Greve imponerade föga - vad var Dovehill för något litet grevskap?
Gavin var inte direkt van vid att bli nedtryckt i jorden. Frustrerad över kylan i hennes röst tog Gavin till lögnen för att på så sätt imponera. Smått påverkad av vinet som han tidigare under kvällen bälgat i sig så blev Gavins lögn bara större. Han berättade att han ägde det sagolika slottet Dovehill, om det vidunderliga stora slottet Dovehill och med det stora grevskapet som det detta följde samt hur stor skatter han tog samt hur omtyckt han var av alla. Han var nu i sitt essä och orden stod inte att hindra. Han förtäljde vidare i målande ordalag om den vackra staden, Smedeshem och hur betydande Doveshill var för kejsaren.
Det helstekta vildsvinet förbereds till kvällens middag
Gavin trodde inte sina öron, vad var det han stod och slog i denna underbara dam. Kinderna blev röda av vad han just stått och sagt. Än mer förvånad blev han när han märkte att Emilia hade ändrat attityd mot honom. Henne kalla fasad hade nu smält och ett varmt leende strålande nu emot honom. De spenderade resten av kvällen tillsammans och skildes inte åt förrän Emila var tvungen att gå hem till sitt. De två sista veckorna innan Greven var tvungen att ge sig av tillbringade han sin tid tillsammans med Emilia. Många försök till trots så lyckades han aldrig att reparera lögnen som han fantiserat ihop under Löwenborgs fest.
Tung i hjärtat så lämnade han Thylof för att färdas hem till Dovehill, helst av allt skulle han dock vilja ha stannat i Thylofs men han var alldeles för ung och osäker för att trotsa faderns vilja. Till Emilia sa han att det utbrustit ett mindre uppror i trakten och att folket ville att han skulle återvända för att ta itu med upprorsmakarna.Tiden som följde i slottet var hemsk. Gavin tyckte att fadern fortfarande behandlade honom utan respekt. Visserligen fick han nu deltaga vid Criss bjudningar och fadern tog honom stundom med på jakt. Minnet av Emilia och Thylof bleknade så sakta bort. Men så en dag kom ett sigillförsett pergament till Gavin. Återigen vaknade hans hjärta ty brevet var från Emilia. Hon skrev med ord som flammande av kärlek att hon inte kunde bo i Thylof nu när han befann sig i Dovehill. Följaktligen skulle hon ta sitt pick och pack och bege sig till honom. Om allt fungerade så som det skulle kunde hon väntas i slutet av sommaren. Vilken nyhet! Gavin blev både glad och orolig, nu skulle alla berättelser han fantiserat ihop uppdagas. Gavins förtvivlan ökade för varje dag som gick. Hans fader Criss märkte att det var något som tyngde sonen, och misstänkte genast att det var något dumt Gavin gjort.
I krig och kärlek är allt tillåtet - det tog Gavin fasta på. Bitterhet och hatet mot fadern tog överhanden. Sakta formades mörka planer som så småningom skulle leda till faderns död. En sen sommarkväll sökte sig Gavin förklädd ner till värdshuset Hjorten för att där få tag in någon som kunde förverkliga hans grymma plan. Han hade turen med sig redan första kvällen som han gick dit då han stötte på en slug man som verkade tillräckligt kall till sinnet för att kunna utföra vad som helst. En överenskommelse slöts och en börs med femtio guldmynt bytte ägare.
Tre dagar efteråt dog Criss Averon under en jakttur då den lilla klockforsbron brast under hans hästs fötter. Dagen efter utnämndes Gavin Averon till ny borgherre över Dovehill. Adriana tog sin mans död mycket hårt, hon blev likgiltig för omgivningen och lämnade nästan aldrig sitt rum, Den enda som fick tillåtelse att störa henne var Verika, hennes kammarjungfru.
Mordet har upptäckts och Greve Averon pekar ut en oskyldig trälOvanligt lugn till sinnet inväntade nu Gavin Emilias uppdykande. Istället för en vacker hovdam dök en dammig kurir upp en regnig morgon. Han överlämnade ett nytt pergament från Emilia, i vilket hon beklagade att hon inte kunnat komma. Förhinder av de allra märkligaste slag hade drabbat henne i Dekornelsborg, och hon trodde att det nog skulle dröja några månader innan hon kunde fortsätta sin färd.
Hoppet låga om att än en gång få möta Emilia minskade för var månad som gick. Till slut var det bara en liten gnista kvar, när månader övergick till år. Gavin blev hård och kall, skötte grevskapet inifrån slottet med järnhård hand. Ytterst sällan visade han sig utomhus och han satt aldrig sin fot i Smedshem officiellt. Det hände dock att han drog på en gammal tunika och gick ned och satte sig i ett hörn på värdshuset Hjorten för att där få veta vad folket tyckte om honom. Men mest var det kanske ändå för att få höra något om Emilia, även om detta var ett skäl han aldrig skulle vilja erkänna. Byborna vande sig vid mannen som aldrig sa något mer än nödvändigt och Gavin var aldrig orolig för att bli avslöjad. Det var ju trots allt bara Verika som visste hur han såg ut. En vårdag hände det något han inte räknat med. Mannen han lejt för faderns mord dök upp på värdshuset. Gavin försvann fort som en pil därifrån. Han hade aldrig räknat med att mannen skulle komma tillbaka. Nästföljande dag anställde han en prisjägare att jaga mannen ur grevskapet och se till att han aldrig återvände.
Vad hände sedan på rollspelet?
Det hände mycket, en intensiv kväll med många
intriger och ränksmideri. Prisjägaren jag anställde började
få aningar om mitt brott när han skrämde bort min lejda mördare,
men mot löfte om mera guld så förblev han tyst och ovetande.
Samtidigt hade dock Verika, min mors kammarjungfru börjat forska kring
min faders "olycka" och började fråga ut min prisjägare
om vad han visste. Jag tvingades alltså att hastigt ute i skogen mörda
Verika för att tysta ned hennes frågvishet. Som tur var kunde jag
när mordet uppdagades avslöja mig som Greve Averon och därmed
själv leda undersökningen efter mördaren... Allt gick nu bra
ett tag, kunde utnyttja prisjägaren och några köpta vittnen
till att peka ut en enkel träl som skyldig för mordet på Verika.
Men så tappade jag fattningen när Emilia dök upp på
värdshuset. Blev nervös och saker började att spåra ur.
Nya vittnen dök upp som kunde identifiera mig som den som stämt
träff med Verika. Prisjägaren angav mig då som den som lejt
honom för att försöka skrämma Verika till tystnad. Varför
har en så simpel person som en prisjägare samvete? Till slut tvingades
jag av Maria, Iannnis prästinna, att hålla i rättvisans
svärd och dess magiska kraft tvingade mig att berätta allting, suck
och då menar jag allting!
Kvällen och rollspelet avslutades med att jag hängdes från
ett träd som en vanlig simpel brottsling...
Rollspelskaraktärer:
För att ge er en uppfattning om hur ett bra rollspel är uppbyggt följer här en kortfattad beskrivning så som jag minns det på vilka karaktärer som var med på vårt rollspel, Sammanträffandenas kväll.
|
 Jag själv som Greve Averon |
