Citat och fakta om svenskarna ombord på Titanic 1912

Citat och fakta om de svenska passagerare på RMS Titanic

Nytt 2006-05-08:
En av de sista överlevande från Titanics sista resa är död. Svenskan Lillian Gertrud Asplund blev 99 år gammal. Nu finns ingen längre kvar som minns katastrofen. Lillian Gertud Asplund var fem år gammal när Titanic gick under 1912. Hon har skytt publicitet och pratade sällan om den fruktansvärda händelsen, rapporterar BBC. I lördags avled Lillian Gertud Asplund i sitt hem. Hon blev 99 år gammal. Kom från Småland I och med Lillian Asplunds död finns ingen kvar som bär med sig några minnen från Titanics undergång. De båda personer som fortfarande finns i livet var bara bebisar vid tiden för olyckan.

Läs mera på Aftonbladet eller DN

Efter engelsmän och amerikanare var de svenska passagerarna den största utländska gruppen ombord på RMS Titanic på den ödesdigra resan mellan Southampton, England och New York, USA. De allra flesta var fattiga svenska emigranter som reste i tredje klass för att pröva sin lycka i drömmarnas land, USA. Även om biljettpriserna var extremt höga för 1:a och 2:a klass så var det inte på dessa resanden som Titanics rederi gjorde de stora vinsterna. För dessa lyxpassagerare var nämligen också omkostnaderna väldigt höga.
Nej, det var på emigranterna, den stora mängden av tredjeklasspassagerare, som vinsterna kom ifrån till rederierna på Atlantenångarna.

Ur "Hvita Stjern-liniens prospekt för svenskar":
Det är den enorma strömmen af turister och affärsmän fram och tillbaka mellan Europa och det stor landet i väster, som gör att så stor uppmärksamhet måst fästas vid afdelningen för 1:sta och 2:dra klassens passagerare, och för att tillfredställa de stora fodringar som dessa klasser af resande havfa på elegans, utrymme och bekvämlighet under en fem, sex dagars sjöresa har absolut ingenting sparats.
Tredje klassens passagerare hålls afdelade i två huvudgrupper: passagerare från Skandinavien och sådana från kontinenten. Sofplatserna är förlagda till hytter med 2,4,6,8 a 10 platser.
En i hög grad prisvärd omtanke är ägnad åt tredje klassens passagerare hvilkas trefnad och bekvämlighet det är Hvita Stjern-Liniens princip att särskilt tillgodose. Allt erbjuder en trefnad, för att icke säga lyx, som måste anses motsvara äfven de högst ställda anspråk, och som våra emigranter utan tvifvel näppeligen torde vara bortskämda med från sina hem.

3:e klass hytt, middagssal och uppehållsrum

Svenska citat från överlevanden

Det fanns 123 svenska passagerare ombord på Titanic. Av dem överlevde endast 34 den fruktansvärda olycksnatten. De flesta var också tredjeklasspassagerare som alla hade mycket sämre chans än de andra passagerarna att nå livbåtarna.
I de överlevande svenskarnas beskrivningar kan man ana dödsångesten.

"I söndags natt vaknade vi av ett buller. Båten hade kört på ett isberg. Vi steg alla upp, tänk en sådan panik! Men icke trodde vi ändå att den skulle gå under, det var ju ändå världens största ångare."

"Där stodo vi på däcket och såg icke annat än döden framför oss. Det sattes ut räddningsbåtar och jag blev kastad ned i en sådan.
Jag höll Nils i handen och ville ha honom med, men de höllo honom, emedan de voro rädda för att det skulle bli för många. Jag skrek det värsta jag kunde och ville tillbaka, men i detsamma hissades jag ned. Där satt jag i en liten fiskarbåt midt på Atlanten och såg inget annat än döden, vilket ögonblick som helst. Nu är min tid lite längre och det var väl därför jag är vid livfet. Nils kom icke i någon räddningsbåt förrän till sist, då han låg i vattnet på en dörr i 6 timmar. Han var nära döden när vi kom upp i denna båt som vi sitter i nu."

Ur ett brev skrivet av Olga Elida Lundin, ombord på fartyget Carphatia.

"Räddningsbåtarna voro alla utsatta, och fartyget höll på att sjunka, då jag kom upp i trappan frågade en officer om jag sett några kvinnor på andra däcket. Jag sade att en kvinna låg nära trappan. Han sprang dit, lyft upp henne och bar henne förbi mig. Hon ropade på Gud att han måste rädda henne. Jag nådde däcket ungefär samtidigt som officeraren, som hade kvinnan i sina armar. Den sista livbåten firades just då ned. Officeren försökte kasta ned henne i denna men hon föll i vattnet och omkom.
Jag träffade nu på Nilsson som hörde till vårt sällskap på däcket. Han hade fått tag i en rund räddningsboj och stod i denna. Då han såg att jag ej ahde något lifbälte, bad han mig taga fatt i hans, enär han trodde att det nog skulle bära oss båda; om ej så kunde vi dö tillsammans. Nilsson skulle resa till Iowa. Vi skildes dock åt i villervallan, och han omkom.
Jag gick bort till relingen och såg att den sista räddningsbåten stötte ut. Då hoppade jag öfver bord, och då jag kom upp, grep jag tag i båtkanten och bad om hjälp. Jag blef i ett mcyket utmattad tillstånd till sist halad ombord på räddningsbåten. Jag trodde nog aldrig jag skulle bli räddad. Efter hafva varit ombord på båten en half timme tog jag plats vid årorna. Vi rodde runt omkring det sjunkande skeppet. Oscar Johanson som skulle till Milwaukee, belf äfven upptagen i vår båt, i nu hvilken nu befinna sig över 50 personer. En kvinna hjälpte till vid årorna. Jag var tunnklädd, genomvåt och led svårt af kölden. Slutligen fino vi syn på ljusen från Carphatia, och då daggryningen kom finfo vi syn på fartyget.
Det rådde fullkomlig stillhet då vi blefvo förda upp på Carphatia; vi vore skräckslagna och dödströtta från den hemska natten. Kvinnorna fördes genast till hospitsalsavdelningen, under det att männen biträdde vid inhalandet av båtar. Det var tolf döda i två räddningsbåtar, desso sattes då i drift. Flera andra lik fördes dock ombord på Carphatia och blefvo sedermera begrafda. Runt omkring fartyget var vattnet fyllt av vraksprillror och lik."

Berättat av Oscar Hedman i Svensk-Amerikanska posten 1 maj 1912.

Tillbaka till RMS Titanic

Senast uppdaterad 1999-03-16