KAPITEL VI

Den lilla bakgatan var tom när de svängde runt hörnet. De skyndade bort till bakdörren där de tagit sig in dagen förut, knackade en försiktig knackning och slank sedan i genom den lilla murkna trädörren. Liksom dagen innan var det mörkt i gången innanför dörren, och de stod stilla en stund och väntade tills ögonen vant sig vid mörkret. Inte en människa syntes till. Det enda som hördes var det dämpade larmet från kroglivet i krogsalen ovanför.

De började gå framåt i gången i hopp om att Noric skulle höra dem och ge sig till känna, men hittade bara en sidodörr bakom vilken rymdes en präktig vinkällare. Inte heller där inne fann de något annat levande än några skrämda råttor som kilade över jordgolvet.

"Du tror inte det är en fälla?" viskade Silke som kände sig mer misstänksam efter sitt äventyr med murgoen.

"Nej, det skulle förvåna mig mycket!"

De gick ut från den mörka vinkällaren.

"Vad gör vi nu då?"

"Går ut på bakgatan igen..?"

"Det gör vi."

Det var fortfarande tomt på bakgatan. De blinkade ljusskyggt, och kisade mot middagssolen vars disiga ljus trängde ner i den trånga gränden och obarmhärtigt avslöjade all smuts och gamla sopor som de skabbiga råttorna hungrigt rumsterade bland. Djuren pep till av förskräckelse och fräste åt de två ungdomarna som långsamt och försiktigt gick längs gränden. Ingen Noric syntes till...

När ungdomarna nått slutet av gatan och vände för att vandra den tillbaks igen, kunde inte Silke vara tyst längre:

"Marco... Om Noric verkade så förtroendeingivande, var är han isåfall nu..? Jag tror i alla fall att det är något skumt med det här."

Några tiggare passerade dem, och en stund därefter ett par sjömän som just vaknat till liv för ännu en dags festande. Marco betraktade dem tyst, och skakade tankfullt på huvudet. Två färgglatt klädda köpmän passerade snabbt genom de sjabbiga hamnkvarteren, på jakt efter nya inkomster.

De passerade åter den lilla bakdörren, och Silke som blivit allt mer illa till mods, vände sig just till Marco för att fråga om de inte skulle ta en titt in till vinkällaren igen när hon kände ett ryck i mantelfållen. Hon såg ner och upptäckte en liten smutsig tiggarpojke som satt hopkurad intill väggen och pockade på hennes uppmärksamhet genom att rycka i nederkanten på hennes kåpa. Han såg henne uppmanande i ögonen och vinkade henne till sig med den andra handen. Silke fick en skamsen känsla av att han suttit där hela tiden, och att de misstagit honom för en lumphög när de passerat tidigare. Hon hejdade Marco.

Pojken nickade och fortsatte att vinka henne till sig och rycka i mantelfållen.

"Jag önskar jag kunde ge dig något, lille vän," sade Silke till den lille smutsige, svartögde pojken som fyllde henne med moderskänslor, "men vi har inte många mynt, och de vi har behöver vi nog själva."

Men pojken skakade bara energiskt på huvudet och pekade istället ivrigt på Marcos silverstav som stack fram under hans mantel.

"Nej, den kan du INTE få!" utbrast Marco med eftertryck och ville dra med sig Silke därifrån.

Men pojken skakade nu ännu häftigare på huvudet och viftade avvärjande med handen, varpå han istället vinkade dem till sig på nytt med en mycket bestämd min.

"Säg vad det är du vill med oss, då, pojke!" sade Marco förargat, men Silke avbröt honom irriterat:

"Förstår du inte att pojken är stum!"

Under tiden hade tiggarpojken rest sig upp, och när Silke åter vände sig till honom, pekade han tillsynes nöjt på Marcos stav och tecknade sedan åt dem att följa med. Silke och Marco såg på varandra och nickade.

Den lille magre pojken haltade svårt, men trots sin lytthet tog han sig fram med en förvånansvärd snabbhet. Han förde dem genom gyttret av hus och gränder, förbi de stora handelsskeppen som låg i hamn för lossning och lastning, längs raderna med mörktjärade fiskarskjul och över de små torgen där fiskare och krämare förkunnade sina varors förträfflighet.

När Silke så när förlorat uppfattningen om var de var och hur långt de gått, och tyckte att Fristers hamnkvarter enbart bestod av ett myller av folk och lismande försäljare, började omgivningen ändra karaktär. Alltmer började vapenhandlare och köpmän som sålde lyxartiklar att ta överhanden bland stånden, och i var och varannat gathörn fanns en liten krog. Inte lika stora och välbesökta som Lyckoruset, men - åtminstone sett från utsidan - med bättre utseende.

Det märktes att Frister verkligen var en stor handelsstad. Människor de passerade talade Storvälskans alla dialekter, och varje gång hon upptäckte en förbipasserande murgoe, stötte Silke Marco i sidan. För henne såg de alla likadana ut som den de stött på dagarna innan.

Marco tittade också uppmärksamt på de murgoer de passerade, men skakade varje gång avvärjande på huvudet åt Silkes tysta fråga. Hur skulle den hästlösa murgoen redan kunna vara i Frister?

Men han var ändå på sin vakt, och med ett hårt grepp om sin dyrbara stav banade han väg för sig och Silke genom det nu täta folkvimlet. Det var inte lätt att hålla jämna steg med deras lille vägvisare, trots att han ideligen såg sig om för att förvissa sig om att de fortfarande följde honom.

De närmade sig Kung Peremorcs befästa borg i södra delen av staden, där den med sina höga stenmurar dominerade stadsbilden. Här var de flesta byggnaderna två- eller trevånings stenhus med prydligt lagda takpannor. Butikerna och köpmännen tunnades ut och gatubilden ändrades till att domineras av bostadshus, och hantverkstäder såsom sadelmakerier och smedjor. Luften var tjock av lukter från en befolkning som levde tätt inpå varandra - exotiska kryddor och parfymer, rykande smedjor, garvat läder, svett och dåliga avlopp.

Ungdomarna följde sin vägvisare uppför de vindlande gränderna som ledde upp mot den befästa borgen. Byggnaderna övergick helt i bostadshus som blev allt överdådigare ju närmare borgen de låg. Här var gatorna betydligt tommare än de som låg längre ner. Solen sken svagt genom diset, och den fuktiga höstluften kändes sval i den svaga brisen från havet.

Den lille tiggaren som visade vägen, stannade tillslut framför ett stort vitkalkat stenhus i slutet av en av de många gatorna som mynnade ut vid det stora torg som låg framför borgens slottsportar. Silke och Marco såg förvånat på varandra. Kunde Noric som ville hålla sig gömd, verkligen bo här?

Pojken knackade försiktigt på en mindre sidodörr, och efter en stund öppnades dörren så att Norics nu för Marco ganska välbekanta ansikte blev synligt i dörrspringan. Noric kastade ett silvermynt åt vägvisaren och drog sedan raskt in de två ungdomarna och stängde dörren.

"Välkomna!" grinade han lågmält i skumrasket, och förde dem genom en lång korridor och uppför en textilklädd trappa till övervåningen vars utsmyckade möbler och exotiska prydnadsföremål tydde på att här bodde en synnerligen rik och mäktig köpman. Noric bjöd dem att slå sig ner i en stor och dyrbar soffa, och i det varma ljuset från husets lampor avslöjades en delvis ny Noric. Välklippt och nyrakad och med dyrbara sidenplagg, såg han faktiskt ut att höra hemma i denna miljö, och det första som den förvånade Marco kom på att fråga var just om detta.

Noric log brett åt Marcos fråga och strök sig med handen över det flottiga men välfriserade håret:

"Nej, jag bor inte här. Även om min krog visst går bra, så äger jag inte mycket här. Knappt mina egna kläder ens..."

Noric lät händerna glida nerför de silkiga rikemanskläderna med ett kokett leende.

"Men detta hus är ett perfekt gömställe för en efterspanad före detta hamnkrogsägare som de flesta känner igen som en långhårig slusk..."

Han skrattade godmodigt, och den gamle simple och jovialiske Noric lyste igenom rollen som rikeman.

"Tack vare mina örtkunskaper, och lite hokuspokus som jag lärt från Kung Thords Visir, lyckades jag för inte länge sedan bli personlig livmedikus åt Mäster Liever, som är en av Frisiens mest framgångsrika köpmän. Trots sin rikedom är han inte genomkorrumperad, så som så många andra, utan fortfarande lojal mot sin konung."

"Vad händer då om han upptäcker oss två här i hans hus?" måste Marco avbryta för att fråga, men Noric bara skrattade lugnt:

"Oroa er inte! Så här års när vintern och kylan närmar sig, far alla de förnämsta köpmännen söderut till sina handelsbodar och vinterbostäder i Thibas-îl. Så om ni ska träffa honom, får ni allt stanna här länge!"

Både Silke och Marco kände att de hade tusen frågor att ställa, men det fanns det inte tid till, för nu antog deras värd en allvarligare uppsyn och lutade sig fram mot sina gäster:

"Nå, nog prat om mig. Ni är här i viktigare ärenden, och om vi ska kunna finna på någon lösning på våra problem, är det hög tid att vi ägnar oss åt dem!"

"Vi måste på något sätt överlämna Visirens brev till Kung Peremorc...." började Marco, men hann inte längre än så innan Noric avbröt honom:

"Just det, mina vänner, och det kan visa sig vara ett problem stort som något... Den senaste tiden har nämligen skett en del tråkiga förändringar i hovet. För knappt sex månader sedan begav sig Kung Peremorcs ende son och arvtagare, Prins Aric, tillsammans med sin gamle betrodde trotjänare - och för övrigt min gode vän - Kapten Mhorian, som vid den tiden även var palatsvaktens chef, på en diplomatisk hövlighetsresa till Konungen av Bender. Men deras skepp kom aldrig fram till Thibas-îl, och ingen vet vart de tagit vägen. Kung Peremorc tog denna förlust mycket hårt, och den har fått honom att försjunka i sorgsna grubblerier, och helt försumma sin regentskap. Numera står han mest i borgens högsta torn och spanar ut över havet efter sin sons försvunna skepp."

"Jag kan svära på att det är Rödfolken som ligger bakom!" utbrast Silke, och så berättade hon vad hon hört av de två farenska sjömännen. Marco blev lika blek som Silke blivit när hon fick höra om oroligheterna, men Noric föreföll ha hört ryktena förr:

"Allt detta har jag hört om tidigare, och även rapporterat om till Kung Thords Visir, men genom det brev ni överlämnade till mig från Visiren, har jag fått veta att varken mina eller någon av hans andra Kunskapares rapporter har nått fram till honom. Och detta faktum, mina unga vänner, är ett annat mycket stort och farligt problem, och även - vad jag förstår - anledningen till att ni två just nu befinner er på resa genom Nordrikes länder."

Från en dold innerficka i sina voluminösa sidenkläder drog Noric fram det brev som Marco samma natt överlämnat åt honom. Han vecklade upp det och ögnade igenom det ännu en gång. Därpå såg han upp på ungdomarna igen:
"Jag ska berätta för er det jag kan avslöja av brevets innehåll," sade han och satte sig tillrätta i soffan medan han tecknade åt sina åhörare att förse sig av de exotiska frukter och godsaker som stod framdukade på det lila bordet framför dem. "Mäster skriver att meddelandena från hans kunskapare uteblivit sedan mer än ett år, och att han bara hållit sig något sånär underrättad om händelserna i söder genom det som sjömännen haft att berätta på krogarna. Han är oroad över situationen och över det han fått höra, och ber mig att ta väl hand om er två, att hjälpa er med allt ni kan behöva, och att sätta er på spåren till hans kunskapare i Farn sedan jag överlämnat brevet till Kung Peremorc. Visiren känner till Prins Arics försvinnande, men han känner tydligen inte till att Kapten Mhorians tjänst som palatsvaktschef överlämnats åt en ganska känd, och mycket suspekt man - en murgoe vid namn Ratchak. Hur en murgoe kunnat få en sådan befordran är för mig en gåta, men en kvalificerad gissning är att det finns en hel del ränker och ljusskygga affärer med i spelet..."

Både Silke och Marco spratt upp som fjädrar när de hörde vem som nu var palatsvaktens chef:

"En murgoe..!!!"

Noric nickade dystert:

"Just precis. Och då kanske ni förstår att överlämnandet av Visirens brev till Kung Peremorc inte är den lättaste och minst farofyllda upppgift..."

Jo, det kunde Silke och Marco lätt förstå. Plötsligt kändes deras äventyr så väldigt oöverstigligt och farligt. Och som om det inte redan räckte med dessa hinder, meddelade Noric också att Ratchak tydligen lyckats ta reda på vem han var, och därför bedrev full jakt efter honom.

Silke suckade tungt.

"Då blir det väl vi som får se till att Kung Peremorc får sitt brev..." sade hon uppgivet, och undrade i sitt stilla sinne hur hon och Marco, som knappast hittade i staden, och än mindre i slottet, skulle kunna vara till nytta. Noric log faderligt åt henne:

"Ja, det ser inte bättre ut..."

"Men vi kan omöjligt lösa detta utan hjälp..." började Marco men avbröts genast av Noric igen:

"Naturligtvis! Oswald har redan lovat att hjälpa er om han kan, och jag ska givetvis också hjälpa till så gott jag kan. Med lite list och styrka ska vi nog kunna få in er två i palatset, sen får ni nog klara er själva tills ni hittar ut igen..!"

Varken Marco eller Silke kände sig särskilt mycket lugnade av Norics sista ord, men allt eftersom resten av eftermiddagen förflöt under det att Noric förklarade sin intrikata plan, och de fick lära sig att memorera kartor och instruktioner, började de att tro på sin uppgift. På kvällen, när de till sist var tillbaka på Lyckoruset, var de både trötta och hungriga. De beställde upp en kryddstark fiskgryta till sitt rum, och när Oswald uppenbarade sig med mat och dryck, visste de att det nu var deras tur att övertala Oswald till den våghalsiga planen Noric föreslagit.