KAPITEL V

Marco hörde med bestörtning de snabbt närmande hovslagen. Var det Murhien som kom? Hade han inte nöjt sig med deras hästar och kanske till och med Silke..? Och nu då? Kämpa eller fly?

Marco tyckte inte om att kallas feg, men därför behöver man ju inte vara dumdristig... Han tog ett snabbt språng ner bland buskarna i vägdiket. I grevens tid... Hästarna dundrade förbi i ett dammoln, och genom röken skymtade Marco fyra vilt galopperande hästar och en liten, ensam gestalt på en av hästryggarna. En sådan liten gestalt kunde knappast vara Murgoen, och fyra hästar... det var ju ett bekant antal..!

Marco kastade sig upp på vägen och började springa efter dem:

"Silke! Kom tillbaka! Jag är här!"

Genom hästarnas dundrande hovslag uppfattade Silke ett svagt rop. Hon höll in hästarna, och när hon till sist fått stopp på allihop, vände hon sig om i sadeln och såg långt där borta en dammig figur med nedhasade byxor springa mot henne. Hon förstod genast vem hon måste ha ridit förbi, och vände om sin lilla hästflock.

"Marco! Där är du ju! Jag kommer!"

När de båda vännerna återförenats, var de båda fulla av iver att berätta om sina upplevelser, och de skrattade och svor om vart annat. Marco sade att han aldrig skulle förlåta värdshusvärden för den sprängande huvudvärken, men då plockade Silke fram ölen och limporna, och de Marco glömde med ens alla bekymmer. De åt en god frukost vid vägkanten innan de tillslut satt upp på hästarna igen och red vidare mot Frister.

Det hade börjat skymma när de tillslut, trötta och dammiga, red in genom stadsportarna till Kung Peremorcs befästa huvudstad. De sista köpmännen stängde just sina bodar och packade ihop sina utbjudna varor.

Frister var en livlig handelsstad. Den djupa hamnen skyddade skeppen väl, och i myllret av människor hördes många olika dialekter och språk. Också de vitt skilda klädedräkterna berättade sitt om deras bärares olika levnadshistorier.

Silke glömde sin trötthet i den stigande upprymdheten. Så många människor, vilken kosmopolitisk stad! Marco var inte hälften så fascinerad. Han var mera van vid stora städer och tittade inte lika nyfiket som Silke på de exotiska varorna och myllret av människor som nu då mörkret föll, sökte sig till nattens förströelser.

De frågade sig fram efter den krog som Kungs Thords visir hänvisat dem till. De visste inte vad den hette, men Mentor hade sagt att det var stans bästa krog, och det tycktes räcka alldeles utmärkt som beskrivning för att folk skulle visa dem rätt. Krogen hette "Lyckoruset" och låg nere vid hamnkvarteren i ett stort brunt trähus. Det stod många tålmodigt väntande hästar bundna utanför och trängdes med den kortare kö som bildats av stojande människor vid ingången till denna synbarligen populära och välbesökta krog.

En ölstånka visslade förbi strax ovanför Marcos huvud när de närmade sig ingången. Ett mindre bråk hade utbrutit, och krogens bredaxlade utkastare gjorde sin plikt och hyvade ut några besökare som tittat för djupt i ölsejdlarna.

"Du Marco... Är du verkligen säker på att detta är den krog som Mentors utsände driver..?" Silke såg tvivlande på sin vän, när flera flaskor och krus kom farande genom luften sedan bråket vid ingången tilltagit då sura köande visade sitt missnöje inför utkastarnas bestämda regler.

"Visst har vi hamnat rätt!" log Marco upprymt och övertygat. "Var och hur kan man bättre driva en krog om man vill höra det senaste skvallret? Efter några sejdlar öl pratar sjömännen om det mesta, och det är ju handels-fartygen som är nyckeln till all information och rykten som sprids."

Han avslutade meningen med att sparka efter en påflugen, smutsig man som sträckt sig efter deras sadelväskor.

"Kom Silke..! Jag tror vi tar och smiter in bakvägen..."

De ställde in hästarna i ett närbeläget hyrstall och smög sedan genom en hårt nedsmutsad bakgata till en undanskymd liten trädörr.

"Hur kunde du veta att krogen har en bakdörr just här?" undrade Silke imponerat och nyfiket. Marco skrattade lite tyst för sig själv.

"Jo... Egentligen är den ena krogen den andra lik, och det har hänt att man ibland haft behov av att snabbt försvinna..."

Silke började småskratta. Jojo..! Marco Tärningsspelaren kunde tydligen inte lura alla..!

De öppnade försiktigt den lilla välsmorda dörren och smög in i en mörklagd korridor. I bortre änden skymtade svagt konturerna av en liten trappa, och genom springorna i dörren ovanför sipprade ett fladdrande ljussken. Just som de skulle slå upp den lilla dörren och stiga ut i ljuset på andra sidan, kände de en stark hand gripa dem om nacken och hålla dem i ett stadigt grepp.

"Jaha... Och vad har vi här då? Har inte ni båda ungdomar förirrat er lite väl långt bort från mamma? Vad smyger ni här för?!"

Rösten var djup och mullrande, och de två ungdomarna flämtade till av förskräckelse och smärta när greppet om deras nackar hårdnade och ruskade om dem ordentligt:

"Svara! Och gör det snabbt!"

Det blev Marco som först hämtade sig såpass att han kunde svara med en lite plågad och hes stämma:

"Vi... vi söker... värdshusvärden... Noric... Vi... har ett meddelande..."

Äntligen lättade greppet om nackarna, och istället tog händerna ett fast tag om de två resenärernas axlar och vände dem om så att angripare och angripna kunde se varandras ansikten i skumrasket. Silke och Marco betraktade storögda sin enorme angripare. Han var en tvåmeters koloss med stort och yvigt skägg som var smutsat av både flott och smulor. Han såg vild och grym ut, och han rynkade de buskiga ögonbrynen ännu mer när han med barsk och bestämd röst förklarade:

"Noric finns inte längre här. Jag köpte krogen av honom för två månader sedan."

Den store mannen, som alltså var krogens nye ägare, betraktade roat och lite nyfiket de två dammiga resenärerna som förstummade såg på varandra. Noric var borta. Vad skulle de då göra? Silke var den som först ryckte upp sig:

"Ni... ni vet händelsevis inte var han går att finna nuförtiden?"

Värden skakade på huvudet:

"Nej, han är spårlöst borta. Men ni ser trötta och hungriga ut, så varför inte passa på att äta lite mat och få er en god natts sömn här på 'Lyckoruset' - Fristers bästa krog?"

Tja, varför inte..? De båda vännerna kände hur besvikelsen fick trötthet och hunger att komma tillbaka, nu med dubbel styrka. De nickade trött och följde med värdshusvärden ut i ljuset i den stimmiga krogsalen.

En stund senare hade de packat upp sina saker på sitt rum, och satt vid det lilla träbordet vid fönstergluggen. De hade bett att få maten uppburen på rummet, och nu var de nästan för trötta för att äta.

Marco idisslade långsamt sin måltid medan han noga granskade det brev de skulle lämnat till den numera fd krogägaren Noric. Brevet var tjockt och var förseglat med Menthors stora röda sigill.

"Vad gör vi nu, Silke?"

"Vet inte..."

"Jag tror det bästa vore att försöka få kontakt med Kung Peremorc och överlämna hans brev personligen," sade Marco och svarade på sin egen fråga. Silke funderade en stund.

"Det kommer att bli svårt, tror jag," sade hon och skakade långsamt på huvudet. "Vi är inte kända i stan, och vi ser knappast särskilt ädla ut heller. Det skulle förvåna mig mycket om Kung Peremorcs vakter tänker släppa in oss utan vidare... Men det är egentligen inte det som bekymrar mig mest. Jag undrar varför Noric sålde krogen och sedan spårlöst försvann..."

Marco nickade och lade undan breven under kudden.

"Någon kanske tvingade honom, och sedan kanske han blev dödad, eller bara tvingades fly..?"

"Mmm... Det var det jag också tänkte..."

De samtalade lågmält vidare en stund, och Silke rörde knappt sin mat fastän Marco försökte övertala henne. Hon var så trött att hon nästan grät. När allt kom omkring hade hon ju faktiskt inte sovit någonting på två dagar. Till sist sade Marco:

"Vi kommer inte närmare någon lösning i natt. Låt oss sova nu, så kanske vi ser saker och ting lite ljusare i morgon bitti."

Men Silke bara suckade och sade halvt med en snyftning:

"Tänk om någon stjäl hästarna, då... Jag borde nog sova i halmen hos dem istället..."

Marco bara skrattade lite vänligt åt henne och hjälpte henne att lägga sig i sin säng. Han hann inte ens lägga filten över henne förrän hon sov djupt.

Det blev Marco den här natten som vaknade av något ljud. Något knarrade, som om en dörr sakta och försiktigt öppnades.

"Men jag är säker på att vår dörr är ordentligt reglad från insidan," tänkte Marco, med ens klarvaken. Han trevade i mörkret efter sin dolk som låg på golvet bredvid sängen. Han kände det välbekanta greppet, och kramade det hårt i handen. I det svaga månljuset som sipprade in genom den lilla fönstergluggen kunde han genom halvslutna ögon se en mörk skugga smyga genom rummet mot Silkes säng.

När gestalten tyst böjde sig fram över Silke, tog Marco ett språng ur sängen, grep figuren bakifrån och satte dolkens kalla silveregg mot inkräktarens strupe. Figuren gav ifrån sig ett hest flämt av förskräckelse och höll sig helt stilla i Marcos fasta grepp.

"Vem är du och vad gör du här?" väste Marco genom sammanbitna tänder, och lät greppet hårdna.

Den korta gråklädda figuren andades snabbt och verkade stel som en pinne i Marcos grepp.

"T..t..ta bort den d...där...ä..är du snäll..!" stammade den. "Jag blir så nervös av sådana där vassa saker..."

Men Marco tänkte inte låta sig luras så lätt.

"Ånej," väste han hotfullt och höll kvar dolken mot den andres strupe. "Inte förrän du talat om ditt namn och ärende, och du gör bäst i att prata tyst, för om du väcker min reskamrat, så skär jag struphuvudet av dig, din simple landsstrykare..!"

Marco var inte alls säker på att han någonsin skulle kunna ta sig för att verkligen verställa sitt hot - han var ju inte precis en våldets man - men det kunde ju inte den andre veta.

"Du var mig en hårdkokt en..." viskade främlingen, alltjämt stel och stilla, och kände hur Marcos vassa dolk rakade av skäggstubben från det guppande adamsäpplet. "Men jag är en vän, om jag gissat rätt vem ni kommer ifrån, och jag har inget annat i sinnet än att prata med er."

"Vi har inga vänner i den här staden..." muttrade Marco styvnackat, men stoppade ändå undan dolken. De två männen betraktade tysta varandra en stund. Främlingen var en kort och välgödd man i slutet av de fyrtio, klädd i grå och oansenliga kläder. Han plirade nyfiket på Marco, under den långa, svarta luggen, och tog några steg mot Marcos silverstav. Marco var på sin vakt och hejdade honom på nytt med sin dolk.

Den nattlige gästen flinade lite.

"Du var mig en riktig hetsporre, du!" log han lågmält, som om han tagit Marcos hot på allvar, och fortsatte att granska silverstaven. "Som jag trodde... Det är mig ni söker. Jag är Mentors utsände här i Frister. Det är jag som är Noric. Och ta bort den där, är du snäll!"

Det sista var sagt med lätt irritation och en viftning åt Marcos dolk. Marco bara gapade. Han! Noric? Smygande i deras rum på natten? Han som skulle vara försvunnen? Han sänkte dolken, och såg tvivlande på den andre.

"Ja, det var inte meningen att skrämma er," fortsatte denne och ryckte urskuldande på axlarna. "Men, ni förstår, om man under de senaste månaderna sånär klarat livhanken från en lång rad illdåd, ja, då måste man vidta vissa försiktighetsmått..."

Marco lossnade nu ur sin förvåning och nickade.

"Jag tror er, Mäster Noric," sade han lågmält. "Men låt oss sätta oss här på min säng så att vi kan samtala utan att väcka Silke. Hon har inte sovit på två dagar, och är helt utmattad. Hon behöver all sömn hon kan få."

De gjorde som Marco föreslagit, och slog sig ner på Marcos sängkant.

"Jag är glad att göra er bekantskap, Mäster Noric," sade Marco och räckte honom handen. "Mitt namn är Marco, och min vän och reskamrat heter som sagt Silke. Så du vet varifrån vi kommer?"

De skakade hand, och den före detta krogägaren nickade och gjorde en gest mot silverstaven som stod lutad mot väggen bredvid sängen.

"Jo. Det var er silverstav som övertygade oss. Bara få av Mentors lärjungar känner till Silverstavarna, och än färre är det som bär dem. Ni måste vara betydelsefulla för Mentor..."

Marco nickade långsamt och betraktade själv den dyrbara, mystiska staven. Han vågade inte säga som det var, att han knappt själv visste vad detta mäktiga och ansvarstyngande föremål innebar. Noric fortsatte:

"Ja, livet har farit hårt fram med min anspråkslösa person, den senaste tiden... Jag har som jag tidigare nämnt utsatts för en rad övergrepp på sistone, och det var det som fick mig att bestämma mig för att 'sälja' denna förträffliga krog till min gamle trogne vän, som ni redan stiftat bekantskap med. Jag hoppas att han inte gjorde er allför förskräckta. Oswald är inte alls så farlig som han kanske ser ut. Han är en mycket god och trogen vän, och han berättar allt som händer här, och meddelar alltid om någon frågar efter mig. Och, som sagt, hade det inte varit för staven där, så hade vi nog inte vågat oss på detta möte. Oswald meddelade mig om er ankomst, och gav er det här rummet därför att mitt rum har en egen liten ingång hit, så att säga. Men det var aldrig meningen att skrämmas. Och nu är jag nyfiken på vad ni två ynglingar har för ärende hit till mig och Frister."

Och Marco började berätta om sitt uppdrag, och när han berättat färdigt överlämnade han Mentors brev. Norics händer skakade när han bröt sigillet och öppnade brevet.

"Så länge sedan... Så många år som gått sedan jag sist tog emot ett brev från Mäster... Vad kan ha hänt i världen..?"

En lång tystnad följde, medan den lille rundlagde mannen med det långa, flottiga håret, Menthors utsände i Frisien, läste igenom det tjocka, viktiga brevet i det svaga ljuset från fönstergluggen. Till sist såg Noric upp, och Marco såg att nya, djupa rynkor veckade hans panna.

"Det här kommer inte att bli så lätt som man kan tro... Jag kommer att behöva er hjälp."

Solen hade redan gått upp när Silke vaknade till liv igen, och för denna tid på året, betydde det att mycket tid redan förrunnit. Hon satte sig upp med ett ryck och såg sig förvirrat om i rummet.

"God förmiddag," flinade Marco som satt och studerade kartor vid det lilla bordet. "Sovit gott?"

Silke blinkade och gned sina yrvakna ögon.

"Det är redan ljust!" sade hon stressat. "Hur mycket av dagen har jag sovit bort?"

"Du har inte sovit bort någonting," sade Marco lugnande. "Du har sovit tills du vaknade, och nu är vi kvitt. Igår var det ju jag som sov länge..."

Jo, det måste hon väl hålla med om. Silke redde ut sitt trassliga hår med fingrarna, så gott det gick, och gjorde en ny fläta. Det stod en skål gröt på hennes sida av bordet. Den var på gränsen till kall, men det gjorde ingenting. Hon slök den med god aptit, och kände sig som en bättre människa efteråt.

"Så hur gör vi nu då?" sade hon till sist och sköt ifrån sig det tomma grötfatet. "Skulle vi försöka ta oss in till Kung Peremorc, eller hur sade vi?"

Marco lade kartorna åt sidan och såg upp.

"Nja... Planerna har blivit lite ändrade..." sade han. "Vi har haft en nattlig besökare."

Silke ryckte till av bestörtning och spärrade upp ögonen:

"Vi har haft vad?"

Hon såg sig hastigt om i rummet och konstaterade att åtminstone silverstaven och brevväskan var kvar.

"Har hästarna..."

Marco avbröt henne abrupt:

"Ingen sådan besökare. En vän."

"Men vi har inga vänner här, och varför vaknade inte jag? Varför väckte du mig inte? Tänk om..."

"Du behövde sova, så jag ville inte väcka dig - jag vet inte ens om jag hade kunnat väcka dig," avbröt henne Marco igen. "Och om du lugnar ner dig lite ska jag berätta."

Silke lugnade inte ner sig särskilt mycket, men hon tystnade ialla fall så att Marco kunde berätta om den nattlige gästen och vad som hänt.

"Vad som stod att läsa i Mentors brev vet jag inte, och inte heller vad för hjälp Noric kan behöva," avslutade han till sist. "Vi kom överens om att vänta med vidare överläggningar tills du kunde vara med. Och nu när du är vaken, föreslår jag att vi går ner till krogsalen och ser om vi kan hitta Oswald."

De gjorde enligt Marcos förslag, och tog med sig sina ägodelar ner till den redan ganska stimmiga krogen. De hittade den store krogägaren bakom baren, och han mullrade god förmiddag åt dem och serverade dem varsitt stop öl. Sedan försvann han iväg igen för att servera andra gäster.

"Inte mycket hjälp man fick där..." muttrade Marco besviket och nafsade på det fasta ölskummet. Silke ryckte på axlarna. Hon kände sig utsövd och uppfriskad, och den uppsluppna stämningen i lokalen gjorde henne uppspelt och förväntansfull.

"Det ordnar sig," sade hon lättsinnigt och såg sig om i rummet. "Kom så passar vi på att snappa upp lite skvaller och rykten. Det är ju också en del av uppdraget!"

Silkes nyväckta entusiasm smittade av sig på Marco och han nickade bifall. De slog sig ner vid ett tomt bord nära den muntert sprakande eldstaden och väntade på att någon person skulle slå sig ner intill dem för att prata.

De behövde inte vänta länge. En liten grupp rödrosiga och högljudda sjömän steg in på krogen och beställde öl och mat, med buller och bång. När de gjort sin beställning och fått sin öl, spridde männen ut sig i rummet, och en av de gladlynta och bullriga männen med två tystlåtnare i släptåg, styrde stegen mot Silkes och Marcos bord.

"Får man slå sig ner här ett slag och vila sina trötta sjömansben?" frågade han muntert och väntade inte ens på Marcos jakande nick innan han gjorde allvar av saken och slog sig ner bredvid Marco. De andra två nickade lite försynt och slog sig ner de också.

Den som hade frågat var en stadig bit med muskulösa armar, tjocka som trädstammar, och en mage som tydde på ölsinne. Hans muntra leende klöv det runda, smutsiga ansiktet och visade upp en jämn och gnistrande vit tandrad, som var det enda rena på den mannen.

De andra två var båda av den smalare och seniga sorten. Den ene ganska kort och lite kutryggig, och den andre lång och reslig. Den krumme såg ut att vara äldst av de tre. Säkert väl förbi de fyrtio. Han hade fällt det mesta av sitt hår, och det som var kvar dolde han så gott det gick under den lilla smutsröda sjömansluvan. Om den förste hade haft vackra och rena tänder, så hade nu denne raka motsatsen. I den mån han hade tänder kvar alls, så var de ruttna och gula, men han hade ett trevligt och lite illmarigt leende ändå. Han plirade nyfiket på de två ungdomarna över ölstopets kant.

Den tredje sjömannen föreföll ung. Han hade långt, brunt hår som han bundit om till en kraftig tofs i nacken. Han såg frisk och stark ut, och man fick idén att han nog inte varit sjöman så länge. Han satt med armbågarna på bordet och blåste mönster i ölskummet. Emellanåt kastade han en förstulen blick på de två resenärerna, och föreföll att granska och analysera dem på ett sätt som nästan gjorde Silke lite blyg.

Om nu de två sistnämnda sjömännen var tystlåtna, så pratade den tredje desto mer. Han spände genast sina gråblå, muntra ögon i Silke och utbrast:

"Men vad har vi här då? Är det inte en liten jänta som sitter här och dricker öl som en annan karl!"

Silke log lite generat och rörde om med fingret i ölen.

"Å, så liten är jag väl inte..."

Sjömannen skrattade till så att magen guppade innanför den fläckade, smutsgula sjömansskjortan.

"Nej men..! Talar hon inte Benderi minsann, flickebarnet! Är hon möjligen kommen från Bender?"

Jo, det kunde hon inte förneka, och hon kände hur hon rodnade ännu mer. Hördes det så väl varifrån hon kom?

Benderi var en dialekt ur vilken Storvälskan sprungit fram. Eller om det nu var tvärt om. På den tid då hela Nordrike varit ett land med Bender som huvudprovins och Thibas-îl som huvudstad, var det naturligt att det språk som talades i huvudprovinsen blev det dominerande talet. Men då de andra provinserna hade sina språk och dialekter, slätades formerna ut i et allmänna tungomålet mellan folk, och Storvälskan blev det man talade över gränserna. Storvälskan blev ett medelvärde av alla språk och dialekter i Nordrike, men dess närmaste släkting var ändå Benderi.

När Nordrikes stormaktstid nådde sin höjdpunkt var Storvälskan på god väg att utplåna och ersätta de olika provinsernas språk och dialekter. Men till sist började nationalismen växa, och Nordrike bröts isär, då de olika provinserna efter varandra utropade sig till egna kungadömen, och man slog åter vakt om det egna språket, och när man numera talade Storvälska, var den vanligen färgad av den talandes modersmål.

Att den pratglade sjömannen själv kom från Bender var inte att ta miste på. Silke tröstade sig med att han talade bra mycket mer utpräglad Benderi än hon själv. Hon trodde sig till och med kunna gissa sig till att han kom ifrån - eller åtminstone hade bott länge i - Thibas-îl, där man talade en än mer extrem variant av Benderi.

"Ja, då är vi ju landsbröder, eller vad man ska kalla oss, du och jag, " bullrade sjömannen vidare. "Och vilken del av Bender är du ifrån, då? Inte Thibas-îl ialla fall, hör jag, men nära kanske?"

Marco hade en liten varnande rynka mellan ögonbrynen som betydde att Silke inte skulle avslöja allt, men Silke verkade inte bry sig om det.

"Ganska rätt gissat," sade hon och log flickaktigt. "Jag är från Lillhamn. Eller från landsbygden utanför, egentligen. Och du kommer från självaste Thibas-îl, hör jag?"

Sjömannen lutade sig bakåt och gav till ett nöjt skratt.

"Jaså, du hörde det, du? Jajamen! Född på en skuta i Thibas-îls hamn är jag, och så tänker jag sluta mina dagar också!"

Han skrattade ett sådant godmodigt och smittande skratt att inte ens de två andra tysta sjömännen kunde låta bli att dra på munnen.

"Gott öl, förresten! Skål på er!"

De höjde alla sina stop och nickade åt varandra.

"Skål, själv!" log Marco och tog en djup klunk ur sitt stop. Den glade sjömannen spärrade förtjust upp ögonen.

"Nej men, vad är det jag hör?" utbrast han. "Han talar ju Avendi, den unge mannen!"

"Hörs det så väl?" frågade Marco lite förvånat, och detta fick alla, inklusive Silke, att brista ut i sånt gapskratt att Marco blev riktigt generad.

"Ha ha! 'Hörs det?'" frustade den store sjömannen och härmade Marcos Avendimål så gott han kunde. Han gav Marco en klapp i ryggen så att denne trodde att lungorna skulle komma farande ut genom munnen.

"Det är rätt, unge man! Fortsätt så! - Tack så mycket! -" Det sista var riktat till Oswalds medhjälpare som just burit fram maten till de hungriga sjömännen. Den store godmodige unnade sig inte många tuggor innan han var igång igen:

"Jaha, två Benderer och en Avendier... Och mina två kompanjoner är båda från Farn. Det är därför de inget säger - Ha ha!"

Det var ett talessätt att Farener alltid var tystlåtna, och det hade för det mesta sin grund i att farenskan inte kom från samma språkstam som de övriga språken, utan var mer släkt med Rödrikiskan som talades i de Östra Kungadömena. Därför hade ibland Farener svårt att förstå och göra sig förstådda hos andra, och höll sig följaktligen hellre tysta.

"Intressant!" tänkte Silke och vände sig till de två Farenerna och sade på klingande farenska:

"Jaså, ni är från Farn? Så trevligt!"

De två sjömännen såg förvånade upp. Det var inte så vanligt att höra utlänningar tala deras modersmål.

Den Bendiske sjömannen blev också förvånad:

"Men, pratar hon farenska också, jäntan!" utbrast han, men varken Silke eller de två Farenerna brydde sig om honom, och då vände han sig till Marco istället.

"Fult språk, inte sant? Tur man själv talar ett civiliserat språk - Ha ha!"

"Typiskt dryga Thibas-îl-bor," tänkte Marco för sig själv, men skrattade lite försynt han också.

Under tiden fortsatte Silke att prata med de två andra sjömännen på farenska.

"Hur kommer det sig att du talar farenska så bra?" läspade den äldre av de två genom sin tandlösa mun, och plirade vänligt och nyfiket på Silke. Den yngre sjömannen hade också slutat äta nu, och riktade sin uppmärksamhet mot henne. Hon log lite blygt åt deras smicker.

"Min morfar föddes och växte upp i Farn, och min mor har också tillbringat många somrar där. Hon blev sånär gift där också..."

"På det viset," flinade den tandlöse. "Har du varit där själv, då?"

"Inte ännu, tyvärr," svarade Silke och skakade på huvudet. "Men vi kommer väl att passera igenom, jag och min vän, på vår väg till Bender och Avendi. Man kan ju som inte undvika det om man tar landsvägen..."

De två sjömännen nickade fundersamt.

"I vilken stad växte din morfar upp, då?" undrade den yngre, som öppnade munnen och talade för första gången. Silke passade på att ta sig en god titt på hans vackra, mörka ögon. Farenerna var kända för sina vackra, mörkögda och brunhåriga män, och denne Faren vansläktades inte precis.

"I Marzile."

Båda sjömännen lyste upp.

"Det är min hemstad," sade den yngre, och den andre hakade på:

"- Och jag kommer från en liten oansenlig fiskeby alldeles utanför!"

Den store gladlynte sjömannen hade nu suttit tyst osedvanligt länge, och hade precis hunnit tömma sitt fat. Därför tyckte han att det var dags att lägga sig i samtalet igen, och avbröt de andra tre:

"Jahaja..! Det var gott det här! Nå, nu vet vi varifrån alla kommer, så varför inte tala om vad vi heter också? Själv heter jag Tross - eller kallas för det, åtminstone - och mina två tysta olycksbröder heter Bönan och Stjälken, för att den ene är så krum och den andre så lång och stänglig - Ha ha!"

Medan Tross skrattade färdigt, lutade sig de två farenerna fram mot Silke och förklarade:

"Han kallar oss Bönan och Stjälken därför att han aldrig kommer ihåg namn som han inte själv hittat på. Jag heter Ravesti," sade den äldre av de två.

"Och jag heter Gyri," sade den yngre, och de skakade hand.

"Va? Vad sade ni nu då, era skojare?" guppade Tross muntert. "Nå, det gör detsamma. Vad ska man kalla er två ungdomar, då?"

Marco öppnade munnen för att säga något, men Silke hann före:

"Jag heter Varga, " sade hon glatt, och Marco log roat och hakade på:

"Och jag heter Tärning!"

Silke kunde inte låta bli att frusta till av ett litet tillbakahållet skratt, och fick ölskum i näsan. Hon dolde skickligt sitt roade leende när hon torkade av sig med handen. Tärning! Jojo..!

De andra tyckte också att det var ett lustigt namn.

"Tärning! Det var allt ett säreget namn att bära!" frustade Tross och dunkade Marco i ryggen igen. Marco log oskyldigt.

"Min far döpte mig efter sin stora passion här i livet..."

"På det viset," skrockade den store sjömannen roat. "Men du själv är ingen spelare, förstås?"

Marco log brett och segervisst medan han hyvade upp sina två bentärningar.

"Jodå... Man bär ju inte sitt namn för inte..!"

I och med detta var han och Tross snart djupt engagerade i sitt spelande, och sedan Silke försäkrat sig om att Marco inte fuskade - eller att de två spelarna åtminstone fuskade lika mycket - så vände hon sig åter till sina nyfunna farenska vänner.

"Ni är inga tärningsspelare?"

Ravesti log ett klurigt och tandlöst leende:

"I Farn sitter inte spelguden i tärningar," sade han. "Där spelar man, som du säkert vet, brädspel istället. Och förresten är det ingen mening att spela mot Tross. Han fuskar så förfärligt."

"Men det ser ur som om din vän fuskar lika bra," inflikade Gyri. "Det ser ju ganska jämnt ut..!"

De skrattade alla tre roat, och lämnade sedan de två spelarna åt sitt öde.

"Vad gör en Avendier och en Bender så här långt uppe i norr?" frågade nu Ravesti och plirade nyfiket på Silke. "Ni ser varken ut som köpmän eller sjöfarare..."

Det var precis den frågan som Silke velat undvika att behöva svara på. Nu gällde det att hålla tungan rätt i mun och tänka snabbt!

"Min far sände mig till en god vän i Thorgod för att studera språk och läkekonst," ljög hon. "Jag har varit där i två år nu, och Tärning har studerat läkekonst i fyra år. Nu flyr vi vintern för södern genom att göra en landsvägsresa genom hela Nordrike."

"På det viset..." nickade Ravesti tankfullt, och Gyri tillade fundersamt:

"När du säger att du varit borta i två år förstår jag bättre hur du kan färdas tillsammans med en Avendier..."

Silke spärrade förvånat upp ögon och öron.

"Vad?"

"Du har uppenbarligen inte hört om gränstvisten?"

"Vilken gränstvist?"

Ravesti nickade och lutade sig lite tillbaka, och Gyri lutade huvudet tungt i ena handen och suckade dystert.

"Det är bara bråk och elände i hela södern..." mumlade han.

Silke kände hur det knöt sig i magen av oro.

"Berätta!"

"De två sjömännen såg på varandra, och det blev Ravesti som började:
"Det började för drygt ett år sedan, tror jag. Eller egentligen redan tidigare... Jag vet inte om du märkt hur mycket Rödfolk som börjat husera här i länderna? Jaså, du har det... Ja, de började för ett par år sedan att bli en allt vanligare syn i handelsstråken. Deras dyrbara varor har ju alltid varit eftertraktade. Från början kom de bara via Stenöknarna och Germark, men för knappt två år sedan sägs de ha öppnat en handelsväg vid Silvertopp.

På det viset blev ju Bender första land för varorna, och allt hade varit frid och fröjd om inte rykten börjat cirkulera att Avendier hjälpte Rödfolkens handelsmän direkt in i Avendi via Silverils södra flodarm. På det viset blev ju Avendi första land, och Bendiska köpmän skulle tvingas betala ett högre pris för för varorna. Och för ett tag sedan, började Kungen i Avendi plötsligt göra anspråk på området mellan Silverils armar, vilket ju inbegriper Silvertopp och Rödfolkets handelsstig. Var, exakt, den nu går. Det hålls nämligen hemligt...

Sedan dess har förbindelserna mellan Avendi och Bender bara blivit sämre, och det sägs att man till och med börjat skramla med vapen på båda sidor. Naturligtvis beskyller man varandra på båda hållen för att vara den som börjat.

På sistone har dessutom situationen förvärrats av att Avendi börjat köpa vapen från Germark mot att Gererna får sända sina varor tullfritt genom Avendis hamn. I Bender drar det förstås upp minnen från tiden då Avendi och Germark var ett rike med en stark krigsmakt.

För mig förefaller det som om det kommer att bli riktigt besvärligt där nere snart..."

Silke fick kalla kårar när hon hörde om detta. Bender och Avendi i krig! Sådant fick ju bara inte hända! Vad tog det åt folk?

"Det är de förbannade Rödfolkens fel!" svor Gyri och dunkade näven i bordet tre gånger. "Utan dem hade det här aldrig hänt. Och inte skulle Nordrike ha fallit heller... Jämt de förbannade Rödfolken med sitt guld och sina ädla stenar... Inte ens Gränsbergen är för höga för dem!"

Silke kunde inte komma på något att säga på en lång stund. Hon satt bara förstummad och blek. Var det detta Menthor lett dem in på?

Ravesti bröt tystnaden igen:

"Jag menar inte att direkt avskräcka er, men vore ni mina barn, så skulle jag föreslå att ni stannar i Farn eller här i Frisien, istället för att ta er ner till bråket i söder. Än så länge har inte oroligheterna nått hit, men rätt vad det är så dyker väl Rödfolken upp via någon av Mithelälvens armar och gör anspråk på något gränsland mellan Farn och Frisien. De är bara pälslöss hela bunten, de där Rödfolken..!"

Gyri höll med:

"Om ni vill lyda Ravestis råd och stanna i Farn, så sök upp mina föräldrar i Marzile. Om de inte själva tar sig an er, så vet de alltid någon annan som kan göra det."

"Jag ska tänka på saken och rådgöra med...Tärning," mumlade Silke blekt.

Just då smällde Tross handflatan i bordet och brast i rungande skratt, så att de alla vid bordet hoppade högt av förvåning och förskräckelse.

"Jag tror du spelar skjortan av mig, unge man!" bullrade sjömannen roat. "Nu spelar vi ett sista parti och ser om jag får gå hem utan kläder eller som jag gick och stod från början!"

Marco skrattade, rödkindad och uppspelt, och gav sitt bifall. Alla satt tysta och såg hur tärningarna rullade, och hur det nu kom sig - vem som fuskade eller inte - så blev utfallet sådant att Tross vann tillbaka sina ägodelar, och spelet slutade där det hade börjat. Varken mer eller mindre.

De två spelarna skakade muntra hand med varandra och skrattade nöjt.

"Väl spelat, unge man! Du gör verkligen skäl för ditt namn, junker Tärning!" bullrade sjömannen och höjde sin sejdel. "Låt oss nu alla tömma våra stop för ett gott och väl spelat spel! Skål på er!"

De lydde alla hans uppmaning och skålade med varandra innan de tömde sina stop. Och när den sista droppen öl försvunnit ur stopet lade Silke märke till något hon inte noterat tidigare. I botten av av sejdeln stod att läsa ett ord, ingröpt i träet: "BAKDÖRREN"

Hon stelnade till ett ögonblick, och såg sedan upp på Marco medan hon ställde sejdeln på bordet med en smäll. Marco speglade nästan exakt hennes handlande, och båda förstod att den andre gjort samma upptäckt.

Marco rätade på sig och harklade sig:

"Jaha, gott folk," sade han och smällde resolut fingrarna i bordskanten. "Träbänken börjar gräva sig in i baken min... Dags att röra lite på sig. Vad sägs om att ta en sväng förbi hästarna och se hur de mår - ...Varga?"

Silke nickade bifallande, och de reste sig från bordet.

"Trevligt att råkas, mina vänner!" log Tross godmodigt och klappade Marco på axeln. "Måhända ses vi igen?"

"Det beror väl delvis på när ert skepp löper ut igen," log Silke.

"Rätt så, flicka lilla," mullrade sjömannen glatt, "- och det gör det inte än på tre dagar! Väl mött på 'Lyckoruset'!"

"Väl mött!"

De nickade adjö, och de två ungdomarna tog med sig sina sejdlar till baren och lämnade dem åter till Oswald. Han nickade menande åt dem och frågade medan han torkade ur stopen med en fläckig trasa:

"Smakade ölen bra?"

De nickade tillbaka och sade med eftertryck:

"Mycket!"

Så vände de sig mot dörren och gick ut från krogen för att smyga sig ner till bakdörren och se vad som väntade dem där.