KAPITEL IV

Silke hade legat vaken en stund och lyssnat till Marcos tunga, sovande andetag. Stackarn, han var verkligen trött! Och hon visste att han inte skulle få en rolig dag, nästa dag. Inte efter den barbackaritten. Hon kände själv hur det stramade lite i ljumskarna. Nåja, i morgon skulle de ha sadlar att sitta i igen. Hon flinade förtjust när hon tänkte på deras kap. Det var rätt åt Murhien! Hon tyckte inte alls om honom. Han var en sådan som skulle kunna ställa till med vad som helst! Och han var säkert hemskt arg just nu...

"Det skulle inte förvåna mig om han tänkte stjäla tillbaka sin häst..!" tänkte Silke för sig själv. Så blev hon plötsligt alldeles kall. Tänk om han stal deras hästar också! Tanken slog ner som en blixt i henne. Hjärtat dunkade som besatt.

"Jag måste gå ner och se efter!" tänkte hon och satte sig upp i sänghalmen.

Det var då hon hörde de försiktiga stegen utanför dörren. Hon frös till is där hon satt, och det enda som hördes var Marcos jämna andetag och hennes eget hjärtas våldsamma bultande. Hon spetsade öronen, och hörde tysta viskningar på andra sidan dörren:

"Sover de?"

"Tror det..."

Om Silke varit rädd innan, så blev hon ännu räddare nu. Hon hostade lite försiktigt och mumlade med låssad sömnig röst:

"... du... sover du..?"

Marco vaknade inte, så därför svarade Silke sig själv med lite mörkare röst:

"... neej... inte ännu..."

Hon tystnade igen och spetsade öronen så mycket hon kunde. Hon hörde ett andlöst tisslande utanför, och sedan oändligt försiktiga steg som smög iväg. Silke andades ut för stunden.

"Det är inte sant..! Någon tänker råna oss!"

Hon reste sig snabbt och tassade bort till Marco.

"Marco!" Hon ruskade om honom för att han skulle vakna, men han sov bara tungt. "Marco!!!"

Silke gjorde allt för att väcka honom. Hon buffade honom, ruskade honom, nöp honom och örfilade honom, men han bara sov.

"Han måste vara drogad!" konstaterade Silke. "Ölet! Det var därför krogägarn var en sån smilfink..."

Marco hade druckit ur sin kanna, men själv hade hon knappt smakat på sin öl. Hon hade glömt bort den när tärningsspelet börjat.

"Nej, nej, nej!" Hon ruskade Marco i ett sista desperat försök att väcka honom. "Marco, för guds skull, vakna!"

Men det gjorde han inte. Han sov. Drogen som lagts i ölet var säkert av det slag som fick offret att sova ovanligt djupt när man väl somnat. Vad skulle hon göra? Marco var alldeles för tung för henne att bära iväg med utan vidare, och snart skulle rånarna vara tillbaka, döda dem, ta deras pengar och ägodelar, och under tiden skulle Murhien stjäla deras hästar. Just en skön affär! Men så fick hon en idé. Det kunde fungera..!

Så tyst hon kunde, drog hon ner den alltjämt sovande Marco på golvet och rullade in honom så långt in under sängen som det gick. Där skulle de säkert inte titta! Hon gav vännen en ömsint blick och hoppades att han inte skulle andas för högt.

Sedan plockade hon ihop alla deras saker, klädde på sig själv, och smög oändligt tyst ut ur rummet sedan hon försäkrat sig om att ingen väntade där utanför. Hon trevade sig fram i mörkret, barfota på det kalla golvet, och med alla tillhörigheterna i famnen. Marco och hon själv var nog ganska räddade nu, och då gällde det hästarna.

Med bultande hjärta tog hon sig omärkt ut till stallet. Hon hade väntat sig att bli avslöjad av någon vakthund, men ovanligt nog hade visst krogen ingen sådan. Nåja, det var säkert för att inte avslöja krogäraren själv...

Hon tassade barfota genom stallgångens dynga och halm, och hästarna hälsade henne med en låg, vänlig gnäggning.

"Sshh!"

Så snabbt och tyst hon kunde, gjorde hon i ordning hästarna, och band fast Murhiens häst vid sadelknappen.

"Såja, hästarna. Nu ska vi vara så tysta som möjligt..."

Hon var precis färdig och hade stoppat alla tillhörigheterna i sadelväskorna, när hon hörde tysta steg närma sig stallet. Hon kikade försiktigt ut genom en springa i stalldörren och såg en lång, mörk skepnad komma smygande.

Silke svalde. Murhien..!

"Får försöka med något gammalt knep..." tänkte hon stressat, och ställde sig på alla fyra på stallgolvet. Sedan började hon att morra. Lågt och hotfullt som en vakthund, medan hon sakta klev fram och tillbaka på alla fyra vid stalldörren. Hon hade kunnat lura en varg förut, så varför inte en Murhie? Den mörka gestalten hejdade sig vid ljudet, och Silke morrade starkade och lade till ett och annat litet hotfullt och dämpat skall.

"Grrrr... wuff..!"

Nu stod Murhien helt stilla, som om han tvekade om han skulle våga sig in i alla fall. Då morrade Silke ännu högre och började krafsa med naglarna på stalldörren, och detta blev tydligen för farligt för Murhien, för nu såg Silke genom springan hur den mörka skepnaden tryckte sig in mot väggen och smög bort bland skuggorna.

Snabbt nu! Silke lossade hästarna och ledde fram dem till stalldörren. Ingen syntes till utanför. Hon öppnade snabbt stalldörren, ledde ut djuren och svingade sig upp i sadeln. Så satte hon alla sina hästar i rörelse och travade iväg söderut längs vägen i en enda klapprande klunga.

När hon kommit en bit på vägen, såg hon sig tillbaka, och fick se en lång, smal skepnad som stod mitt på vägen utanför krogen. Silke skrattade belåtet. Jojo, du Murhie..! Lurad två gånger samma natt! Hoppas det tog ordentligt!

Hon huttrade i nattkylan. Bara ingen anade att Marco fortfarande var kvar....

Frosten knastrade under hästarnas hovar och glimmade vackert på buskarnas grenar och i gräset. Jaha, vad skulle hon göra nu? Stanna och sova? Nej, hon litade inte en minut på Murhien. Och inte på krogägaren heller. De kanske kom efter henne?

Hon travade vidare i nattens mörker och kyla, och tröstade sig med att blåsa vita moln ur munnen. När den sista fårhagen tog slut, tog hon åt väster och följde gärdesgården så långt det gick. På det viset skulle hon kunna rida runt hela byn, väl utom synhåll från husen, och sedan kunna hämta Marco på morgonen utan att behöva rida tillbaks i samma spår. Och hon skulle inte behöva möta någon eventuell förföljare. Hon kände sig frusen och trött, lite orolig för Marco, men ändå ganska nöjd med sig själv.

Det tog hela natten att rida runt fårhagarna i den oländiga terrängen. Hon kunde inte låta hästarna trava sedan de lämnat vägen, för landskapet var här fullt av stenar i alla storlekar, och det var svårt nog för hästarna att ta sig fram i skritt. Därför var det sedan länge ljust när Silke red in i byn.

Hon hoppade av hästen och ledde sin hästflock till en ung fåraherde som stod vid vägrenen.

"Godmorgon!" hälsade hon vänligt, och herden nickade tillbaks och plirade nyfiket på de tre ståtliga djuren. "Kan du se efter mina hästar en liten stund medan jag är borta?"

"Jo... Kan jag väl göra..." svarade den unge mannen och tog emot de framsträckta tyglarna ur Silkes hand.

"Tack!"

Silke log förföriskt och glittrade så mycket hon kunde med sina trötta ögon. Hon lutade sig fram och tillade med låg men bestämd röst:

"Om något skulle hända med mina djurvänner medan jag är borta, min vän, så ska du veta att jag är Magiker... Och det skulle vara mig ett enkelt nöje att sända mina demoner efter en försumlig fåraherde..."

Sedan log hon vänligt igen och sade:

"Men jag tror nog att du är lika ärlig och pålitlig som du ser ut, min vän, så jag är inte orolig när jag lämnar mina kära vänner i din vård!"

Hon nickade åt den förstummade fåraherden som stod kvar med tre hästar, som han inte visste om de var demoner eller förtrollade prinsar, i sin hand.

Silke promenerade raskt bort till krogen. Hon kunde inte låta bli att oroa sig för Marco. Tänk om han blivit upptäckt? Tänk om drogen varit så stark att han aldrig vaknar? Hon kikade försiktigt in på krogen. En hastig blick bland de glest besatta borden gjorde klart för henne att Marco åtminstone inte var där.

Hon slank tyst uppför trappan till uthyrningsrummen och smög in på deras rum. Marco syntes inte till. Inte under sängen heller. Inga tecken, inga spår. Inget blod eller tecken på våldsamheter eller släpade kroppar heller, lugnade sig Silke, och gick ner till krogen igen. Hon haffade krogägaren i farten.

"Godmorgon," log hon. "Har du kanske sett min färdkamrat?"

Krogägaren blev blek som ett lakan när han fick se henne. Silke undrade ett ögonblick om han skulle tappa ölkannorna han bar på. Men det gjorde han inte.

"... n... nej..." stammade han istället fram. Hans fräkniga dotter kom ut från köket. Hon gick genast fram till dem när hon fick se Silke.

"Din vän frågade efter dig för ett tag sedan," informerade hon. "Jag sa att jag inte sett dig, och då sprang han iväg till stallet, och sen söderut längs vägen."

"Tack för upplysningen!" sade Silke hjärtligt och log mot flickan.

Hon köpte två stora nybakade limpor av dem, och ett krus öl, och när hon tog emot ölkruset från krogägaren, lutade hon sig fram och sade med låg röst:

"Jag förmodar att det inte är något sömnmedel i ölet såhär dags på dagen, men du ska ha tack för det min vän fick igår kväll. Han sover ju så dåligt, stackarn!"

Sedan log hon en sista gång mot krogägaren och hans dotter, och skyndade tillbaks till hästarna.

Herden hade inte vågat röra sig ur fläcken, och Silke tackade honom för att han tagit så väl hand om hennes vänner, gav honom ett mynt, och travade iväg utefter vägen ännu en gång, för att försöka hinna ikapp Marco.