KAPITEL III

När Marco vaknade nästa morgon gjorde han tre omedelbara upptäckter. Den första gjorde han redan innan han öppnat ögonen. Han hade en förskräcklig huvudvärk. Och dessutom frös han.

"Inte drack jag så mycket igår..?" tänkte han stönande. Nå, det måste väl ha varit solen, då...

Han slog långsamt upp ögonen, och gjorde den andra upptäckten. Det tog en stund innan han förstod var han befann sig, men när väderstrecken tillslut hamnat på plats, insåg han till sin förvåning att han låg på golvet under sängen.

"Hur i all världen har jag hamnat här?" frågade han sig förbryllat, och gjorde sin tredje upptäckt medan han försökte kravla sig fram under sängen. Det finns bara en sak som är värre än än kroppens tillstånd efter en hel dags barbackaritt om man är ovan, och det är tillståndet dagen därpå...

"Jag har brutit ryggen..!" kved han ynkligt där han låg på golvet som en annan upp-och-ner-vänd skalbagge. Han kunde inte minnas att han haft såhär ont i kroppen någonsin förr. Armar och axlar värkte, benen och ljumskarna värkte ännu mer, men värst var ändå ryggen och svanskotan. Och så huvudvärken på köpet.

Han rullade mödosamt ut på golvet i det halvdunkla rummet, och längtade efter ett medlidsamt ord från Silke.

"Men hon sover förstås fortfarande gott, den lilla rackaren," tänkte Marco självömkande, och tog hjälp av sängstolpen och väggen för att ta sig upp i stående ställning. Han bet ihop tänderna och sträckte ut ryggen så att det knakade i hela den stackars ömma, rådbråkade kroppen.

"Upp och hoppa, Silke! En ny dag väntar!"

Han gäspade stort och kastade en blick mot färdkamratens säng. Han stelnade till. Sängen var tom! Han såg sig omkring i rummet. Kläderna var också borta. Marco drog genast slutsatsen att hon redan gått ner till krogen. Konstigt att hon inte lagt märke till att han legat under sängen och inte i... Nja, vid närmare eftertanke var det väl inte så konstigt. Hon hade väl dragit samma slutsats som han, att han redan gått ner. Han gäspade igen.

Men vänta nu..! Hans egna kläder var också borta! Åh, Silke din lilla råtta! Nu hade hon allt tänkt spela honom ett spratt..! Nej,vänta... då hade hon ju inte kunnat tro att han redan gått ner... Såvida hon inte antagit att han gått ner utan kläder... Han skakade förbryllat på huvudet, men ångrade sig genast. Huvudvärken var nära att spränga hela huvudet.

Nåja, när allt kom omkring var han ju inte precis naken. Rummet hade varit så kallt att han behållit det mesta på, faktiskt. Det var mest de obekväma sakerna, som bältet och allt vad det innebar, som han hade tagit av sig, erinrade han sig.

"Silke, din tjuv!" tänkte han igen medan han smärtsamt tog sig nerför trapporna. "Det här ska du allt få igen för, vid tillfälle..!"

Ah, han hade bra gärna velat ha sin silverstav att stödja sig på nu. Han kände sig som en giktbruten gubbe.

Han stapplade in bland krogborden, men hur han än sökte med blicken, kunde han inte se Silke. Rummet var ganska tomt, sånär som på krogägarns fräkniga dotter som skurade golv och bord. Hon plockade just bort Silkes ourdruckna och hans egen urdruckna ölkanna, som fortfarande stått kvar på bordet sedan igår.

Marco blev plötsligt orolig. Han gick fram till krogägaren som just rullade in ett nytt ölfat till baren.

"Godmorgon, har du sett min färdkamrat?" frågade Marco med skrovlig röst. Krogägaren såg upp och stirrade på honom med stora, bestörta ögon.

"Ser jag så hemsk ut?" tänkte Marco buttert.

Krogägaren torkade av sina lortiga händer på det ännu lortigare skinnförkläder och stammade fram, utan att sluta stirra på Marco:
"Nej... nej..." Han skakade energiskt på huvudet och återgick till att rulla sitt ölfat.

"Har hon inte varit här nere, då?" undrade Marco oroligt.

"Nej."

Med växande oro vände sig nu Marco till krogägarns dotter, som nu energiskt gnodde bordsytor så att såpan yrde.

"Har du sett henne, då?"

Flickan tittade upp med sitt fräkniga ansikte, utan att sluta upp med sitt arbete.

"Det har inte varit någon här alls, idag," svarade hon. Nu blev Marco allvarligt orolig.

"Murhien! Har han synts till, då?"

Krogägarns dotter strök tillbaka sitt rödlockiga hår ur den svettiga pannan, med baksidan av sin såpiga hand.

"Var det han, den långe smale med rovfågelsansiktet?"

Marco nickade.

"Just han!"

"Han gav sig iväg i natt, tror jag."

Marco kände som en kall hand gripa tag om strupen.

"När? Vart? Hade han någon med sig?"

"Vet inte. Är inte ens säker på att det var han som gav sig av. Men jag tror det var han..."

Hon fortsatte att beundra Marcos solbruna ansikte och hans sommarblonda hår, medan hon skurade vidare.

Nu fick Marco panik. Hur kunde alla vara så lugna och likgiltiga när Silke var borta? Han glömde med ens bort huvudvärken och all annan värk också. Nu måste han hitta Silke! Eller åtminstone ta reda på vad som hänt henne! Han gjorde helt om och sprang ut ur krogrummet och bort mot stallet. Men han visste redan innan han kom dit, vad som väntade honom.

Sadel och seldon var borta från sin plats på väggen, Murhiens häst stod inte kvar i sin spilta, och det gjorde förstås inte deras, egna heller...

"Nej, nej, nej!!!"

Marco föll på knä i halmen och dunkade förtvivlat huvudet i väggen. Det fick inte vara sant! Sånt här fick bara inte hända! Varför hade han inte vaknat? Varför hade han sovit så länge? Hade Murhien tagit Silke men lämnat honom därför att han inte hade sett honom under sängen? Levde Silke ännu? Var fanns hon i så fall? Elände!

När han slutat dunka huvudet i väggen, satte sig Marco ner i halmen i en spilta och försökte tänka lugnt och rationellt. Okej, Silke och hästarna var borta. Och vad kunde då han själv göra? Att sitta här i halmen och begråta deras olycka var ju ingen konstruktiv sysselsättning. Efter en stund hade han lugnat ner sig så pass att han kunde tänka klart.

"Låt oss hoppas att Murhien tagit med sig Silke när han gav sig iväg med hästarna," resonerade han. "Hästar lämnar spår efter sig. Tre hästar lämnar mycket spår efter sig. Och de spåren torde börja redan här i stallet."

Han reste sig upp och letade i smutsen på stallgolvet. Jo, nog fanns det spår så det räckte, alltid! Men Marco var långt ifrån en van spårare, och vilka spår som var vilka, var inte gott för honom att säga. Han gick ut på gårdsplanen.

Om det funnits mycket spår inne i stallet, så var det än värre här. Hovspår och fotspår gick kors och tvärs i ett enda virrvarr och korsade varandra som i någon komplicerad runa. Marco såg sig förtvivlad omkring. Nåja, det fanns åtminstone bara fyra väderstreck...

Troligen, resonerade Marco, skulle Murhien inte välja den östra eller västra riktningen, för åt väster låg alla fårhagar, och åt öster bara höga bergskedjor. Återstod bara söder och norr. Den norra vägen skulle väl inte Murhien välja, eftersom han väl trodde att hästarna var stulna därifrån. Såvida han inte tagit med sig Silke för att 'ange' henne, förstås... Jo, så kunde nog en Murhie göra... Nåja, norr eller söder, alltså.

Han gick ut på den lilla leriga, slingriga vägen, där de kommit ridande kvällen innan. Han snokade runt en stund innan han fann vad han sökte. Jodå, tre hästar hade gått här i en klunga, och de hade rört sig söderut, längs vägen.

"Hmm..." tänkte Marco. "Murhien kanske inte är så smart i alla fall..."

Nåja, han drog upp byxorna som hela tiden ville hasa ner utan bältet att hålla dem uppe med, och så begav han sig småspringande iväg utefter vägen söderut.

Huvudvärken och ömheten gjorde sig snart påminda igen, och han halvkved där han ömsom haltade, ömsom småsprang på den leriga vägen som ringlade fram genom busklandskapet. Dessutom var han plågsamt medveten om att han inte ätit någon frukost, och vad värre var, inte hade något att dricka.

Solen sken från en disig himmel, och fåren bräkte entonigt från hagarna intill vägen.

"Om ändå det här förbaskade busklandskapet ville ta slut någongång," gnällde han olyckligt. Och han blev snart bönhörd. Vägen ringlade in i ett område med ganska glest växande träd, som redan hunnit fälla de flesta av sina löv.

Det var då han hörde de galopperande hovslagen som närmade sig bakifrån. Även om han skulle ha försökt, och även om han hade haft tid, skulle inte landskapet kunnat gömma honom, och inom någon minut skulle hästarna vara ikapp honom.