KAPITEL II

Hästarna travade snabbt genom den dunkla skogen. Än så länge rörde de sig på kända marker. Det var decennier sedan folk upphörde att färdas regelbundet genom Grimhorskogen, men ännu rörde sig folket från Thorgod så långt som till Skogstjärnen. Så långt fanns det en väl upptrampad stig, och Marco och Silke hade vandrat längs den stigen många gånger för att ta sig ett välgörande dopp i Skogstjärnens klara, kyliga vatten.

Men man gick bara dit sålänge det var ljust. Detta inskränkte besöken till sommarmånaderna, och bara de allra djärvaste utnyttjade vinterhalvårets få soltimmar till att åka skridskor på den bottenfrusna tjärnens spegelblanka is.

Det sades om tjärnen att både andar och odjur bodde där, och att man om man inte höll sig borta efter mörkrets inbrott, riskerade att bli förförd av mörka makter och dränkt i det djupa, stilla vattnet.

Om detta var sant visste inte Marco och Silke, men vad de visste var att om man kom dit i en stilla gryningstimma om våren och sommaren, så kunde man få se både älg och hjortar dricka sig otörstiga vid tjärnens kant. Och att fågellivet kring tjärnen blomstrade var inte heller att betvivla. Marco och Silke hade många gånger suttit i gräset intill stranden och iakttagit och lyssnat till fåglarnas sång. Men så här års sjöng inga fåglar vid Skogstjärnen, och inte ens Kung Thords Visir och hans lärjungar trotsade tjärnen i mörkret.

Skogen var skrämmande tyst omkring de två ryttarna, och de enda ljuden som hördes var hovarnas tunga trummande mot den tilltrampade stigen. Hästarnas varma andedräkt ångade i den kyliga höstluften, och trots att vinden inte trängde ner i den täta skogen, kändes det kallare där inne. Stigen blev bredare, och just som morgonrodnaden började synas på himlen och kastade ett första vänligt rosa ljus över skogen, var de framme vid tjärnen. De höll in sina hästar och log mot varandra. Så satt de av och drack sig otörstiga tillsammans med hästarna, av tjärnens friska vatten.

Marco skrattade till.

"Lustigt att man är så vidskeplig ändå... Jag kan inte hjälpa att jag är lättad att morgonen kom hit före oss!"

Silke flinade .

"Vet du, jag tänkte just säga det själv..!"

De skrattade igen av lättnad och av barnslig lycka, och kramade om varandra.

"Vi är på väg!" sade Silke med laddad röst.

"Ja, det är vi," nickade Marco, "men vi måste skynda oss iväg igen. Det är bäst att vi tar tillvara på dagstimmarna. Jag skulle inte vilja tillbringa en natt för mycket i Grimhorskogen!"

Nej, det var Silke böjd att hålla med om. De satt upp på hästarna igen och travade i det vissnande gräset vid tjärnens kant till dess andra sida.

Från och med nu fanns det ingen bred stig att följa. Grimhorskogen ansågs för vid och farlig för att kunna transportera varor genom. Bara enstaka ekipage trotsade då och då skogen på sommaren, men detta räckte knappast till för att hålla en ordentlig ridstig öppen.

De tryckte hälarna i hästarnas sidor och skumpade in bland träden.

Inte var det mycket dagsljus som nådde igenom Grimhorskogens trädkronor, men det som var, räckte för att inge mod i de två unga resenärerna. Hästarna travade glatt framåt genom snåren, och de båda ryttarna hann just inte tänka på så mycket mer än att försöka undvika att bli svepta ur sadeln av alla grenar som kom susande emot dem.

"Inte är Grimhorskogen så hemsk på dagen, inte," sade Silke när de stannat till vid middagstid för att äta sin lilla ranson.

"Nej vars. Vild är den, men inte skrämmande så länge solen lyser. Men jag ser inte fram emot kvällen..."

Nå, det var inte lönt att oroa sig i förväg. Än lyste solen, om än svagt, och de hjälptes åt att plocka kvistar och barr ur varandras hår, och från hästarnas manar, svansar och hovskägg. Så bar det iväg igen, och de hade redan avverkat en ansenlig del av sin sammanslagda färdsträcka genom skogen när mörkret föll. De höll ut så länge de kunde, men tillslut måste de stanna och slå läger för natten.

"Månen lyser åtminstone," tröstade sig Silke när de kurade vid sin lägereld. "Och så har vi hästarna. De kommer att slå larm om någon eller något närmar sig."

Men trots detta var deras första natt i Grimhorskogen ingen vilsam natt. De kröp tätt intill varandra under sina filtar och lyssnade spänt till skogens ljud. Ugglor som hoade, knakande kvistar, och trädstammarnas knarrande. Nej, när morgonen äntligen kom, kände båda ungdomarna det som om de skulle behöva en natt för att sova ut efter denna natt. De enda som var lika pigga och raska som alltid var hästarna.

Den nya dagen bjöd vackert väder den också, kunde man skönja mellan trädtopparna. Nå, när allt kom omkring färdades de inte under de sämsta förhållanden. Och om de hade tur skulle de vara ute ur skogen nästa dag. Tre dagsfärder lång var Grimhorskogen, hade Visiren sagt. Och med dessa raska riddjur skulle han säkert få rätt.

De hade inte sett ett vilt djur sedan de börjat sin färd, och med undantag av en och annan uggla på natten, hade de inte heller hört en fågel. Det var som om skogen sov djupt omkring dem. När mörkret åter föll slog de läger intill tre stora tallar som växte tätt ihop. Hästarna nafsade mossa i lägereldens flackande sken, och de två ungdomarna kurade intill elden med ryggen mot stammarna.

"Jag hoppas att detta verkligen är vår sista natt i skogen," sade Silke och slängde en kotte in i brasan. Marco stirrade trött in i eldskenet.

"Jag med. Om jag inte får sova ordentligt i morgon natt, kommer jag att somna på hästryggen."

Det var då de hörde vargarna. Det långa, utdragna tjutet gick genom märg och ben, och Marco och Silke frös till is och kände hur håret reste sig på huvudet. Hästarna trampade oroligt.

"De är långt borta," sade Marco med en konstigt gäll röst som darrade. De tryckte sig intill varandra.

"De behöver kanske inte komma hit..."

Men nästa gång tjutet hördes igen, ljöd det mycket närmare, och flera andra vargar svarade också från andra håll. Hästarna blev allt oroligare, och Marco och Silke gick bort till dem och ledde de skälvande och frustande djuren närmare elden.

"Såja, såja, hästarna. Lugn nu..."

Men det gick inte att lugna hästarna, för nu glimmade redan vargögonen bland träden, och de tysta, tassande stegen hördes från alla håll. Marco och Silke tog varsin brinnande gren från elden och höll den mellan sig och vargarna.

"Det är nog hästarna de vill åt.." andades Silke, och i sin rädsla blev Marco arg.

"Är du inte klok? Tänker du ge dem hästarna? Vad ska vi då..."

"Tyst!" avbröt Silke argt. "Jag sa inte att vi skulle låta dem få dem!"

Vargarna hade bildat en cirkel kring deras läger, och nu stod de så nära att man kunde se elden reflekteras i de hungriga vargögonen. Plötsligt bröts den spända tystnaden av ett nytt ylande från en av vargarna, och när hela flocken lyfte huvudet mot skyn och svarade i en enda hungrig korus, blev det för mycket för hästarna. Med ett panikfyllt skriande reste sig de två stora djuren på bakbenen och kastade bak huvudet. De båda ungdomarna hade inte en chans att hålla dem kvar, och när hästarna kände att ingen höll i dem, tog de båda ett väldigt hopp bort från elden och över vargarnas nafsande käftar, och föll i sken bort genom skogen med den hungrigt gläfsande vargflocken i hasorna.

De två människorna stod tysta och handfallna kvar vid den sprakande elden, och hörde de dundrande hovslagen och ljudet av grenar som knäcktes, försvinna i fjärran. Vargarna var borta, och hästarna också.

Då de tillslut lossnade ur sin förlamning, föll de ner i mossan på marken och slog armarna om varandra. De satt länge tysta. Det fanns inget mer att säga. Hästarna var borta. Det var slut.

Men de sörjde inte bara sina hästar. De sörjde samtidigt sig själva och sitt uppdrag. Utan hästarna skulle de vara förlorade. När tillslut en dyster dager bredde ut sig över skogen, stod de i alla fall upp, torkade sina smutsiga ansikten med en ännu smutsigare ärm, och plockade ihop sina saker.

"Vi kan inte bära med oss allt," konstaterade Marco tungt. "Vi måste lämna en del."

De rotade igenom sadelväskorna och kom fram till att de kunde lämna ett och annat tungt kärl och något vattenkrus. Sedan lade de sakerna intill träden och lade hästarnas sadlar över dem. Seltygen begravde de sorgsna under en flik av mossan. Silke suckade tungt och djupt.

"Adjö då, hästarna," sade hon sorgset, och så lyfte de sadelväskorna över skuldrorna och vandrade tysta bort genom skogens ris och snår.

Dagen fylldes av suckar.

"Vi kommer aldrig ut ur den här skogen..." kved Silke och snubblade vidare genom den oländiga terrängen.

"Det gör vi visst," svarade Marco sammanbitet. "Om vi inte ger upp, gör vi det visst."

De sade mycket lite till varandra under hela den dagen, och när mörkret föll igen var det inte ens värt att kommentera att de skulle behöva tillbringa ännu en natt i Grimhorskogens mörker. De satt vid elden och masserade sina värkande ben och axlar, och när de tröttnat på det, plockade de stickor och barr ur fötter, ben och armar.

De ryckte till när de plötsligt hörde en gren knäckas i närheten, och då de såg upp glimmade hela skogen av vargögon. Vargarna hade kommit tillbaka utan att de hade hört så mycket som ett gnäll från dem. Plötsligt var de bara där. Skräckens kalla hand snörde åt de förskräckta ungdomarnas strupar.

"De ska få oss dyrt," väste Marco hest och grep så hårt om Silkes arm att det gjorde ont.

De hade slagit läger vid foten av en liten brant, men väggen stupade alltför mycket för att de skulle kunna klättra uppför den. Vargarna smög allt närmare, och Silke såg hur de stora bestarna med de sylvassa tänderna tvekade om hur nära elden de skulle våga gå. Men hon visste också att de tillslut skulle övervinna sin rädsla för elden, och då skulle allt vara förbi. De stora hunddjuren fick henne att tänka på hundarna i faderns hundgård hemma i Bender. Så många gånger hade hon lekt med de hundarna. Det var vargblod i dem, hade fadern sagt, och nu när Silke såg de grå skuggorna i skogen, förstod hon att det var sant. Hon vände sig till Marco.

"Vänta här," sade hon lågmält. "Jag ska göra en sak..."

Marco grep om henne och höll henne kvar.

"Vad ska du göra? Om vi ska dö, ska vi dö tillsammans!"

"Ja, men vi ska inte dö," svarade Silke med ett nytt lugn. "Tror jag..."

Hon såg Marco i ögonen, och som om han förskräcktes av hennes nyvunna lugn, lossade hans grepp om henne.

"Lova mig att du inte gör någonting om jag inte ropar ditt namn!" viskade Silke, och Marco bara skakade på huvudet.

"Lova..!"

Marco tog hennes hand och höll den en kort stund mot sin kind.

"Okej..."

Silke grep om den lilla guldmedaljongen om halsen och log mot Marco.

"Lita på mig. Men du måste bete dig som om du inte är det minsta rädd."

Hon släppte Marcos hand och gick bort mot elden. Marco gjorde som hon sagt och gjorde sitt allra bästa för att inte verka rädd. Han undrade om Silke verkligen inte var rädd, eller om hon också bara låssades. Han såg med bultande hjärta hur Silke med långsamma steg närmade sig vargflocken och ställde sig med ryggen åt elden. Hon hade tagit av sig sin kåpa, och Marco tyckte att hon såg så liten och hjälplös ut. Han ryckte till när han hörde ett dovt morrande, men förstod plötsligt att ljudet kommit från Silke. Hon fortsatte att morra ett lågt, rullande morrande. Var hade hon lärt sig låta sådär?

Men nu hände något. Vargflocken började trampa oroligt, och plötsligt smög den största mörkgrå varg Marco någonsin sett, hukande ut ur flocken. Den ställde sig framför Silke med raggen rest och blottade framtänder. Ett hotfullt, rullande läte steg ur dess strupe, och Marco såg fascinerad hur Silke drog upp axlarna och lutade sig fram litegrand medan hon svarade på ledarvargens hot. Det föreföll honom plötsligt som om Silkes konturer blev diffusare, större och raggigare. Som om hon fick något av vargens skepnad över sig. Den stora ledarvargen hukade ännu mer och spände varje muskel i den starka kroppen, medan den tog ett långsamt steg tillbaka.

De stod så länge, människa och varg, och Marco tyckte att minuterna blev till år under detta tysta styrkeprov. Han vågade knappt andas, och än mindre blinka.

Sen hände allt så snabbt. Plötsligt tog vargen ett väldigt språng mot Silke, och Marco kunde inte undgå att frånslippa sig ett kvävt rop av förskräckelse. Men i nästa sekund hördes ett kraftfullt snörvlande morrande från Silke när hon mötte vargen i luften, och efteråt kunde Marco inte erinra sig huruvida Silke tagit emot vargen med händerna, eller om hon sparkade den. Vargen gav i alla fall ifrån sig ett ynkligt gläfsande och föll till marken. Silke stod kvar med ryggen mot elden, men vacklade för att återfå balansen, och Marco som glömt alla Silkes förmaningar, hade knappt hunnit resa sig innan vargen kommit på fötter igen och med sänkt svans och fällda öron vände ryggen åt människorna och deras läger och försvann in i skogen med hela sin vargflock som en tyst skugga efter sig.

Silke stod fortfarande kvar och morrade med armarna i sidorna. Marco sprang fram till henne och slog armarna om henne.

"Är du skadad?"

Hon skakade på huvudet, men vände inte blicken från skogen. Marco grep henne om axlarna och ruskade om henne. Han försökte fånga hennes blick.

"Vad hände? Vad gjorde du?"

Silke svarade fortfarande inte, och när Marco såg hennes ögon gav han till ett förskräckt rop och kastade henne ifrån sig. Det uttryck hon haft i ansiktet var inte mänskligt. Det var något djuriskt över det. Vilt och okuvligt. Som om han stirrat rakt i ansiktet på en vild best.

Hon landade på alla fyra i mossan, och Marco vågade bara stirra på henne. Hon satte sig långsamt upp och skakade på huvudet.

"Varför gjorde du så.." sade hon sårat och borstade av händerna mot kläderna utan att se upp på honom. Marco gick tvekande fram till henne och hjälpte henne att resa sig. Han vågade knappt se henne i ögonen, men då han ändå mötte hennes sårade blick, såg han bara den gamla vanliga Silke. Han slog armarna om henne.

"Förlåt," sade han. "Jag blev rädd... Du såg så skrämmande ut... Vad hände egentligen?"

"Jag vet inte... Jag talade om att jag var starkare."

"Men den hoppade ju på dig!"

"Jo, men jag såg att den tänkte det, och då tog jag emot den när den kom fram!"

Marco gav till ett lättat skratt.

"Men... hur kom du på det?"

Silke såg på honom med stolta ögon.

"Jag såg min far göra så en gång mot ledarhunden när det blivit revolt i hundgården."

De kramade om varandra.

"Min vän Silke Vargtämjaren," sade Marco. De hörde vargarna yla långt borta, och Silke lyfte blicken mot månen och ylade tillbaks. Vargarna svarade på hennes sång. Denna gång längre bort.

De sov gott den natten, båda två.

Eftersom de kände sig något sånär utsövda på morgonen, föreföll sadelväskorna inte riktigt lika tunga som tidigare, men å andra sidan värkte ännu axlar och ben sedan gårdagen. De strävade träget vidare genom skogens snår. Framåt eftermiddagen glesnade skogen ut och övergick i ett snårigt busklandskap. Solen sken inte längre, för molnskyar täckte himlen från horisont till horisont. Men det gjorde ingenting, för de var ute ur Grimhorskogen nu. Bara detta faktum gjorde sadelväskornas tyngd betydligt mindre.

De stannade vid ett dike för att fylla sina vattenflaskor som sedan morgonen dinglat tomma från deras bälten. De drack törstigt av vattnet, som även om det inte var särskilt gott, trots allt var vatten. Och vatten kunde man också tvätta sig i. De gnodde sina smutsiga ansikten rena med vattnet, och plötsligt kunde man åter skönja Marcos solbränna.

"Åh, vad underbart att vara ute ur Grimhorskogen!" suckade Silke lättat. Marco nickade.

"Men vi har fortfarande inga hästar," grymtade han.

"Nej, jag vet..."

När det kände sig något sånär rena och otörstiga, lyfte de upp väskorna på ryggen igen och vandrade vidare över busklandskapet. Det småduggade lite.

"Det blev inte precis nån bra start på den här resan," konstaterade Silke.

"Nej, men det kunde varit värre."

Onekligen. De kunde ha varit döda... De var ganska trötta på busklandskapet när det började skymma. De började diskutera om det var dags att slå läger.

"Har du sett älgarna där borta," pekade Marco. Två stora djur skymtade på andra sidan ett dike. Silke kisade och skärpte blicken.

"Jag undrar om det där verkligen är älgar... De är så kraftiga..."

De smög närmare, och nu stod det klart. Det var inga älgar. Det var hästar. Deras hästar. Marco och Silke såg på varandra. Hästarna hade tydligen lyckats springa ifrån vargflocken!

Glada och nöjda slog de två resenärerna läger för natten, och när gryningen kom fångade de in hästarna och red vidare. De visslade nöjt när de travade iväg genom busklandskapet på sina toviga barbackahästar.

Solen hade kommit fram under dagen och lyst starkare än vanligt så här års, under deras andra dag på buskslätten, och Silkes näsa började anta rödbrun färg. Hon rynkade på näsan och kände hur skinnet var stramt och ömmade lite.

"Nåja, det har i alla fall varit en underbar dag," tänkte hon nöjt. Inga nya missöden och enbart lätt men enformig ridning genom det höstbruna busklandskapet. Vad gör då lite solsveda? Hon kastade en medlidsam blick på Marco. Han var ingen van ryttare, och denna långa barbackaritt hade gjort några andra kroppsdelar på honom röda...

Han gjorde sitt bästa för att dölja detta faktum bakom en skämtsam fasad, och kommenterade så muntert han kunde varje nytt dike och backe. Trakten var ödslig och monoton, och hästarna travade tålmodigt på över ändlösa, lerfyllda slänter. Även om solen lyst varm denna dag, hade hösten varit tidig, och det fanns dåligt med föda åt dem.

Marco började tappa lite av sitt goda humör. Han undrade vad som egentligen var värst; uppförsbackar eller nedförsbackar. Eller var det kanske slätmarken med alla förbaskade diken? De hade inte ridit så länge innan de slagit läger dagen innan, men idag... Det retade honom att Silke kunde sitta så bekvämt och stadigt på sin häst, när han själv kände sig som ett hårdkokt ägg på sin. Om Silke kunde rida barbacka, kunde inte han själv vara sämre. Men det var bara att erkänna; han saknade de bekväma, välgjorda sadlarna. Skulle han klara ytterligare dagars ridning innan de nådde Frister, och kunde vila ut ett slag? Där måste de åtminstone försöka få tag på nya sadlar! Hoppas Kung Peremorc var en frikostig själ, för deras reskassa var milt sagt sparsam...

Hästarna skumpade över ännu ett dike, och Marco kunde inte låta bli att undslippa sig ett litet plågat stönande.

"Hur går det, Marco? Gör det hemskt ont?" frågade Silke medlidsamt. "Det kanske finns någon by i närheten, så att vi kan vila oss lite..."

"Ha! Vem skulle vilja bo i den här eländiga, karga busköknen?" snäste Marco purket. Men just som han sade detta, nådde de krönet av ännu en lerig slänt, och nedanför slänten såg de nu några dussintal små enkla trähus utspridda bland busksnåren. En enkel väg ringlade fram mellan husen och försvann sedan söderut. Utanför ett av husen syntes ljus, och av ljudet att döma kunde det bara vara ett härbärge av något slag.

"Nej, du har rätt Marco," sade Silke och kunde inte låta bli att vara lite retsam. "Det är nog ingen som vill bo i det här öde landskapet!"

Marco tog inte illa upp. Han var alldeles för glad åt utsikten att få varm mat, och en mjuk säng att vila sin rådbråkade kropp i. Tanken gav honom ny energi.

"Glöm det jag sa! Låt oss bara tacka vår goda tur som fört oss hit precis såhär i solnedgången."

Marco hade rätt. Mörkret kom snabbt såhär års, och medan ungdomarna red ner till den lilla byn föll skymningen hastigt.

Den lilla krogen hette 'Baggen', enligt den smutsiga entrétavlan, och Silke och Marco ledde in sina trötta riddjur till stallpojken. Stallet var inte precis fullbesatt, konstaterade de. Bara ett annan häst som tuggade fridfullt i sin spilta. På väggen hängde den främmande hästens seldon och sadel.

Marco visade på den med huvudet när de gick förbi.

"Vacker och välgjord, eller hur Silke?"

"Mmm... visst. Men du... Jag kan knappt vänta tills jag får nåt ordentligt i magen igen!

Marco gav sadeln en sista fundersam blick innan de två utsvultna resenärerna klev in i 'Baggens' varma, matosiga halvdunkel. Ägaren skyndade genast fram till deras bord och bad artigt om deras beställning.

"Värst vad han var servil, då!" tänkte Silke för sig själv. "Men nåja, i dessa ödemarker får man väl se till att uppskatta sina kunder!"

Hon såg sig nyfiket omkring i rummet, medan Marco beställde mat och sovplats. De få träborden var bastanta och grovt tillyxade, men de var åtminstone rena, och vid den stora träbänken som tycktes fungera som någonsorts bar, stod några luggslitna figurer och hängde. Enkla människor som antagligen livnärde sig på fårskötsel, trodde Silke.

Att det var fåren som var grunden för byn näringsliv märktes tydligt på maten som Marco beställt. Stora blodiga fårstekar med massor av rotfrukter. Och så varsin kanna hembryggt öl. Silke glömde helt bort omgivningen när doften från den varma maten slog emot henne, och hon kastade sig hungrigt över sin portion och slök den med god aptit.

Marco var inte sämre. Han var den förste att slicka fårflottet från fingrarna och skjuta det barskrapade fatet ifrån sig. Han såg sig omkring bland de andra gästerna, och glömde nästan bort sin ölkanna när han tillslut fick syn på vad han letat efter. Bakom ett brunt skynke skymtade ett lågt bord där tre tärningsspelare var djupt engagerade i sitt spel. Två enkla farmare, och en lång, annorlunda klädd främling. Hans utpräglade rovfågelsdrag gav honom ett karaktäristiskt utseende, och Marco som under sina havsresor mött många folkslag, kände genast igen det.

"En Murhie!" viskade han till sin ännu ätande vän, och nickade bort mot tärningsspelarna.

"Va? Vad gör en Murhie här, mitt i ingenstans, och långt från de sina?" Silke glömde helt sin mat när hon, precis som Marco, försökte se genom draperiet och granska den rovfågelslike främlingen.

Murhierna fanns utspridda lite varstans. Ingen tyckte om dem, men deras röda guld var förstås alltid åtråvärt. Kanske var det därför Visiren tidigare varnat dem för just Murhierna. Med sin rikedom av guld var de utmärkta spioner och kunde ta sig fram överallt. Och här var nu en av dem, fullt upptagen med att spela av några stackars farmare deras sista, fattiga slantar.

"Jag anade det nästan när jag såg sadleln," viskade Marco upphetsat. "Vänta här medan jag kastar lite tärning med denne Murhie..."

Han hade redan rest sig halvt från bordet, men Silke hejdade honom:

"Vänta Marco! Varför riskera våra få mynt, och samtidigt kanske bli upptäckta?"

Men hennes vän lyssnade inte på hennes förmaningar, utan svalde raskt ner den sista ölklunken och gick sedan bort mot skynket och det pågående tärningsspelet.

Murhien kastade en skarp men nyfiken blick på Marco när han gjorde entré. Men Marcos ungdom och enkla kläder gjorde att intresset snabbt återgick till tärningarna och den sista lilla mynthögen. Efter ytterligare några få kast var även dessa mynt i Murhiens ägo, och de båda farmarna reste sig besvikna och lämnade dystra det lilla spelrummet för att åter grubbla över ödets hårda lotter, över några öl.

När Silke såg att Marco nu var ensam med Murhien och började lossa på deras dolda börs, ja, då kunde hon inte sitta stilla och vänta längre. Marco kastade en lite irriterad blick på henne när hon ställde sig bakom honom. Men några mer förmaningar kom inte, som han hade väntat sig.

Silke försökte verkligen lita på sin vän. Inte för att hon förstod varför han så absolut ville spela bort deras alldeles för få mynt, men för två kvällar sedan hade det varit Marco som fått lita på henne, Silke Vargtämjaren, så nu var det hennes tur att ha förtroende för Marco Tärningsspelaren. Spelet böljade fram och åter. Än var det Murhien som hade den stora mynthögen - än var den Marcos. Tillslut öppnade Murhien munnen och bröt tystnaden med sin tunna, raspiga röst.

"Ni har visst tur med tärningarna ikväll, unge herr..?"

Marco log oskuldsfullt och ryckte på axlarna.

"Turen kan skifta snabbt... Men egentligen är det inte några mynt som jag är intresserad av att vinna..."

"Jasså inte? Då var ni minsann en ovanlig ung man, herr..?"

Murhien spände nu på allvar sina kolsvarta rovfågelsögon i de båda ungdomarna, och Marco fortsatte att ignorera hans sökande efter deras namn.

"Och vad vill ni då spela om, isåfall, min vän?"

Tonen med vilken han sagt det där sista fick Silke att rysa lite där hon stod, och Marco tvekade en aning och sneglade nervöst mot Silkes outgrundliga ansikte. Sedan sade han snabbt:

"Er häst!"

Murhien blev alltmer vaksam mot de två ungdomarna.

"Min häst..? Åh, ni har sett mitt förträffliga djur i stallet? Ja, men den vill jag inte spela om. För vad skulle ni i så fall kunna erbjuda mig?"

Marco tittade ner i bordet och sade sedan nervöst:

"Våra egna hästar, eller.." han kastade en hastig blick omkring sig och tillade med lägre röst, "kanske inte helt och hållet våra egna..!"

Silke fattade ingenting, men hon kände hur håret reste sig på huvudet. Tänkte Marco verkligen riskera deras riddjur?! Och vadå inte deras egna? Det var de ju visst!

Murhien höjde vaksamt på sina vassa ögonbryn när nu Marco lutade sig fram över spelbordet och fortsatte halvviskande:

"Hästarna är Kung Thords allra främsta! Vi lyckades liksom få med oss dem, sådär, och nu har vi lite bråttom söderut..." Han rätade upp sig och tillade med en finurlig min:

"Och en fin häst till att sälja vore ju dubbel vinst..."

Murhien verkade bli lugnad, nu när han endast tyckte sig se två små hästtjuvar i dessa ungdomar. Han rätade på ryggen och skrattade ett litet kort, raspigt skratt, medan han med ökat självförtroende på nytt tog upp tärningarna och började skaka dem.

"Överenskommet, då! Men det blir en lång fotvandring för er imorgon..."

"Vi får väl se hur det blir med den saken," tänkte Marco för sig själv, men högt sade han med ungdomlig säkerhet i rösten:

"Ska vi spela tärning, eller prata?"

Han verkade otålig att börja denna sista avgörande omgång. Allt eller inget...

"Spela!" skrockade Murhien tillsynes roat och gav de två ungdomarna en slug blick som Silke inte alls tyckte om. Han lät tärningarna rulla.

Nej! Två sexor! Silke blev nästan hysterisk av rädsla över att ännu en gång förlora hästarna. Vad tänkte Marco med? Det här kunde han ju bara omöjligt vinna!

Marco slog, och ytterligare två sexor låg på bordet! Han tog lättad upp tärningarna från bordet och höll dem i sin hand medan han frågade Murhien om han hade lust att fortsätta ännu en runda. Denne muttrade irriterat ja, och viftade otåligt åt Marco att lämna över tärningarna.

Silke höll andan medan Murhien på nytt skakade tärningarna i sina smutsgrå, delikata händer, och slog. En sexa och en fyra låg på bordet. Silke tyckte sig uppfatta en förbryllad ryckning i främlingens ögonbryn när denne granskade resultatet. Men med en ryckning på axlarna väste han:

"Lite sämre... Men hästarna är nog mina ändå!"

Marco koncentrerade sig under det att han noggrant skakade de båda tärningarna. Och så slog han på nytt.

Silke kunde inte undanhålla sig ett litet jubeltjut när tärningarna tillsist rullat färdigt. Två sexor igen!

Marco flinade förtjust.

"Otur för er, min vän, men det tycks mig som om det är er häst och seldon och sadel som nu är mina..!" Han tillade med en triumferande min:

"Tur... bara äcklig bondtur..!"

Murhien muttrade förargat när han argsint reste sig från sin plats och gick ut för att beställa en ny öl.

Lite senare uppe i krogens lilla uthyrningsrum kunde Silke inte längre hålla sig.

"Vad höll du på med, Marco?! Du kunde ha avslöjat oss, du kunde ha spelat bort våra pengar, och våra hästar... Är du klok, du?!"

"Jadå, jätteklok!" skrockade Marco förnöjt. "Du vet, det var aldrig någon egentlig risk att vi skulle förlora. Du vet ju att Murhier alltid fuskar i tärningsspel, så det gäller bara att vara fingerfärdig och kunna fuska bättre!" Han log förtjust och stolt vid tanken. "Jag bytte ut hans tärningar mot vanliga, riktiga, och sedan var hans hästar - men framför allt hans sadlar - våra!"

Silke såg fundersamt men med ny respekt på Marco.

"Jaha... Men varför han häst?"

"Tja. det verkar ju naturligare än att bara spela om sadeln, och dessutom blir det nog svårt för denne Murhie att ta sig igenom Grimhorskogen för att spionera på Kung Thord."

Marco såg extra förnöjd ut när han förklarade sin list.

"Det var som att slå två flugor i en smäll. Och jag har inga som helst betänkligheter mot att utnyttja min fingerfärdighet mot fuskare och..." han skrattade roat "...och mot högfärdiga adelsyngel!"

När Silke förstod hur det hängde ihop, stämde hon också in i det smittande skrattet. Fnissande berättade sedan Marco om hur han ibland näpsat de värsta av antagonisterna bland de andra speltokiga ungdomarna på slottet.

Lite senare när de låg nerbäddade i sina enkla men ändå så mjuka sängar, och kände tröttheten komma smygande efter de långa och hårda dagsfärderna, kunde de fnissande tänka på Murhiens långa fotvandring tillbaka mot Frister.

Marcos sista tanke innan sömnen övermannade honom, var på sin ömmande bakdel. I morgon skulle den åter ha en stadig sadel under sig. Skönt!