Arvet

Väntrummet var ett kalt och ogemytligt ställe. Enda ljuset kom från en gammal dammig mässingslampa. Ljuset avslöjade dock alldeles tillräckligt av den enkla trista miljön. En stor handtextad skylt med texten "rökning förbjuden", var den enda tryckta informationen.

Den röda järnkaminen sände ut en varm och kväljande lukt som blev allt starkare. En sjukligt blek rodnad på det svarta och fuktdrypande fönstret, röjde att det brann en ensam lykta på perrongen ute i dimman. Någonstans droppade vatten motvilligt ner på korrugerad plåt. De båda männen satt mitt emot varandra vid kaminen på varsin hård trästol. Deras bekantskap var inte längre än deras väntan. Att döma av deras samtal skulle de förbli främlingar. Den yngre av dem retade sig mer på bristen av kontakt, än av bristen på komfort. Han var av naturen starkt nyfiken på alla människor, och hade som mål att utforska varje ny individ. Men med denna främling var det något besynnerligt. Svårgripbar, fascinerande och nästan overklig i sin framtoning. Främlingen var av medellängd, och verkade av naturen vara nästan fyrkantig. Kraftiga muskler spelade under den uppknäppta skjortan. Han hade placerat sin långa, svarta överrock över händerna och de bruna byxorna hade stora spridda gräsfläckar. Skorna var enkla och täckta av lera. Ansiktet var helt färglöst, men gjorde ändå inte intryck av blekhet. En glåmig hy med grå anstrykning. Näsan var vass och hakan bred och fyrkantig. Djupa fåror längs mungipan som avslutades i tunna, blodlösa läppar. Ögonen låg djupt och var svåra att se. På nacken bar mannen en rundkullig hatt med smala brätten. Den satt hårt nertryckt över bakhuvudet, och det där magra, stela ansiktet såg ut över omvärlden som under en nonchalant svart gloria. Mannen såg ut att ha det obekvämt, men inte så mycket för att stolen var hård som för att den överhuvudtaget var en stol.

Den unga mannen hade funnit honom föga språksam. Varje försök att inleda samtal hade misslyckats. De reserverade och knapphändiga svaren innebar en avsnäsning som var vida överlägsen öppen vresighet. Utom vid direkt tilltal såg han inte ens på den unga mannen. Ibland log han lite förstrött, men utan påtaglig anledning. Beslutsamhet, nyfikenhet och behovet av att fördriva tiden fick den unga mannen att vägra erkänna sig besegrad. Om inte han vill prata, så får jag väl göra det själv, tänkte han. Ljudet av min egen röst är i all fall bättre än ingen röst alls. Jag ska berätta vad jag nyss varit med om. Om jag berättar det så bra jag kan, måste han bara bli intresserad. Det är en svårbegriplig människa och jag är enormt nyfiken på honom.

- Skulle ni, frågade den unga mannen högt, vilja höra en ny och ganska märklig historia om min farbror? Slutet på den hände så sent som i går kväll.

De dunkla ögonen med glimtar av rött, såg ut att vilja förskansa sig bakom någon inre lustighet. Men när mannen svarade märktes för första gången ett visst intresse.

- Ja, berätta du.

- Nå, då så, svarade den unga mannen entusiastiskt. Han drog sig närmare kaminen och började sin berättelse.

Min farbror, Lord Flannagan, lever ett ensamt och excentriskt liv. Ja, själv anser han sig vara fullt normal. Han har bara insett värdet med att vara sig själv. I alla år har han haft en enkel smak och låg fantasi, och ser ingen anledning att ändra på det som genom åren har stelnat till regler. Han bor i sitt slott och driver sitt gods enkelt men lönsamt.

Skjuter lite skogsfågel samt rider och jagar så mycket han kan. Min farbror har aldrig gift sig. Och som enda son till hans enda bror växte jag upp i övertygelsen att slutligen få ärva honom. Men under kriget inträffade en händelse som ändrade detta. Han som var för gammal för krigstjänst, ville ändå göra en samhällsinsats, och upplät därför sitt gods för belgiska flyktingar. Det var det minsta han kunde göra tyckte han, och tog väl hand om den rotlösa människoskaran som snart tagit hela godset i sin besittning. En av flyktingarna var en stum, klumpig, charmlös flicka strax över tjugo. Breda klumpiga händer, fräknig uppnäsa och stora dumma ögon. Hon påminde mest om en stor ko. Åt enormt, sov med besked och badade varje söndag. En stor del av sin fritid tillbringade hon i en gammal skinnsoffa med Dickens Oliver Twist. Antingen läste hon ytterst långsamt eller inte alls, för boken släpade hon omkring i fyra års tid. Det märkliga, och från min synpunkt oturliga, med min farbrors patriotiska infall var att han började hysa tillgivenhet för denna alldagliga flicka. Under åren förändrades hans beteende från reserverat till artigt och från artigt till faderligt. Vid krigsslutet var det inte tal om att hon skulle åka tillbaka till ett förstört hem. Och hon stannade gärna kvar, då hemlandet nu bara var en suddig dröm. Så kom det sig att jag en vårdag 1919, fick höra att min farbror hade adopterat henne samt ändrat sitt testamente till hennes fördel. Med tiden fann jag mig dock i detta, att stå tillbaka för en varelse som mellan måltiderna knappast kunde betecknas som mänsklig. Jag fortsatte att komma och hälsa på en gång om året och rida på rävjakt med min farbror över den dystra, oändliga heden. Började nästan att trivas i det karga landskapet.

Jag kom resande med tåget för två dagar sedan, i tanke att stanna en vecka. Min farbror, nu med silverstänk i det gråa skägget, var som vanligt vid god vigör. Belgiskan såg ut att vara immun mot alla sjukdomar och sinnesrörelser. Inget kunde rubba denna tjocka, enfaldiga ko. Hon hade lagt på hullet, och var nu snart inte enbart klumpig, utan rent av hjälplöst otymplig. Det var vid middagen samma dag som jag först upptäckte att något var fel. Min farbror var mer än vanligt brysk och fåordig. Något tryckte denne enkla och godmodiga man. Efter maten bad han mig följa med honom till arbetsrummet. För första gången märkte jag av en viss förlägenhet i hans röst. Väggarna i arbetsrummet var fulla med kartor och rävtassar. Rummet i övrigt var fullt med allsköns prylar. Patroner, fällor, böcker, vapenkataloger, och allsköns gammalt skräp som ändå lyckades se ut som det hörde hemma där. Trots många besök hade jag aldrig varit i arbetsrummet förut.

- John, sade min farbror, jag är förfärligt orolig.

Jag såg deltagande och undrande på honom.

- I går kom en av mina arrendatorer och ville tala med mig. Han sa att han blivit av med två får på ett sätt som han inte kunde förklara. Kanske hade de rivits ihjäl av något ovanligt rovdjur. Min farbror tystnade. Han såg verkligen ytterst skakad ut.

- Bägge fåren hade fått strupen uppsliten. De var inte bitna i övrigt. Båda hade dött ute på öppna fältet, inte i något instängt hörn. Min farbror fortsatte, nu med märkbar svårighet.

- Det var ett till som dödades i morse, ett av mina egna och på samma sätt.

I brist på bättre svar, föreslog jag att man kunde leta genom snårskogen i närheten. Det skulle kunna finnas...

- Vi har redan finkammat skogen, avbröt mig min farbror tvärt, och ingenting hittat. Ingenting... Utom spår.

- Spår efter vadå ?

Min farbrors blick gled plötsligt undan. Han vände bort huvudet.

- Det var spår av en människa, sade han långsamt. Ett vedträ ramlade omkull i eldstaden. Tystnad igen. Det verkade som samtalet snarare beredde honom mer smärta än lättnad.

Min farbror såg min nyfikna blick och svarade med en ängslig, nästan skuldmedveten. Det gick upp för mig att han måste ha en bekännelse att avbörda sig.

- Sätt dig, sa han. Jag ska berätta en sak för dig.

Och det här är vad han berättade.

" För ett kvartsekel sedan blev jag tvungen att skaffa mig en ny hushållerska. Med den fatalism och lättja som alltid präglat oss ungkarlar, ansställde jag den först sökande. Det var en lång, svarthårig, snedögd kvinna i 30-års åldern från gränstrakterna mot Wales. Efter några månaders arbete började jag att lägga märke till henne, inte bara ta henne för givet. Hon hade ingenting emot att bli uppmärksammad. Lite senare kom hon och berättade för mig att hon väntade barn, och att jag var fadern. Jag tog det rätt lugnt, ända till jag märkte att hon förväntade sig att vi skulle gifta oss. Då blev jag ursinnig, kallade henne billig slampa, och sa till henne att lämna huset så fort barnet var fött. Istället för att bli arg eller börja gråta, så började hon att inåtvänd mumla och recitera något på walesiska, samtidigt som hon sneglade på mig med road min. Då blev jag rädd och förbjöd henne att komma inom synhåll för mig. Tiden gick och en dag kom ett meddelande om att barnet var fött samt att kvinnan var döende. Lika rädd som illa till mods, gick jag genom korridorer jag nästan hunnit glömma till hennes rum. När kvinnan fick syn på mig började hon rabbla lågmält men med ivrig röst. Till slut tystnade hon och bad att de skulle visa mig barnet.

Det var en frisk och välväxt pojke.Men jag lade märke till att barnmorskan tog i honom med en tveksamhet gränsande till motvilja.

- Där har du din arvinge, sade den döende kvinnan med hes och flämtande röst. Jag har sagt till honom vad han ska göra. Han ska bli mig en god son, och kommer värna om sin förstfödslorätt. Och så for hon ut i ett uppjagat svammel om en förbannelse som skulle drabba var och en som blev arvtagare före den oäkta sonen. Till slut blev rösten svagare, och hon föll tillbaka till sängen, totalt utmattad. När jag skulle till att gå, hejdade barnmorskan mig, jag skulle titta på barnets händer. Hon öppnade varsamt de små knubbiga nävarna och visade mig att på båda händerna var ringfingret längre än långfingret."

Här avbröt jag min farbrors berättelse. Historien var egendomlig och fascinerande, mycket beroende på det starka intryck den tydligt gjorde på berättaren.

- Vad skulle detta betyda, frågade jag, ringfingret längre än långfingret?

- Det dröjde länge innan jag fick klarhet. Mitt eget tjänstefolk ville inget säga. Men till sist fick jag reda på det genom min doktor, som hade hört en förklaring från en gammal gumma bosatt ute på heden. Barn som föds på detta vis med längre ringfingrar, blir med tiden varulvar. Det vill säga, han försökte se road och överseende ut, det är vad enfaldigt folk här i trakten tror.

- Jaha, och vad betyder det? frågade jag och försökte dölja min skepticism.

En varulv, sade min farbror, är en människa som under inflytande av nattens mörker kan förvandlas till en varg. Varulven sägs framträda oftare i fullmåne, och är då också särskilt blodtörstig. Den dödar både människor och djur samt dricker deras blod. Dock tycks den föredra människoblod. Jag har läst i gamla manuskript, och under hela medeltiden tycks varulvar varit lika allmänt accepterade som häxor. Men med upplysningen försvann dessa vidskepligheter, och idag är det endast några få äldre som har kvar någon fruktan för dessa blodtörstiga monster.

- Och vad blev det av barnet? Frågan ställde jag mest för att byta ämne.

- Skogsvaktarfrun tog hand om pojken, kanske mest för att få visa hur lite hon fäste sig vid vidskepligt prat. Allt gick bra ända tills han fyllde 10, då rymde han hemifrån med ett turnerande zigenarsällskap. Sedan dess har jag inte hört något om honom förrän igår.

Vi satt länge tysta och såg in i brasan. Jag kände hur min fantasi började arbeta. Min farbrors berättelse gick inte att ignorera. Hans skräck syntes tydligt nu. Jag började själv att känna denna rädsla.

- Du tror att det är din son varulven som river fåren? sa jag till slut.

- Inte bara tror, jag vet, svarade han plågat. Och jag vet varför också. En krypande känsla av fara fick mig att andas snabbare.

- Jaså, blev mitt försiktiga svar.

- Han vill bara varna och skrämma, förklarade min farbror, än har han inte fått sitt riktiga byte. Nu förstod jag, med ens kände jag mig väldigt lättad över belgiskan. Förbannelsen slog in, jakten var i full gång och bytet var arvtagerskan till godset. Jag var för en gångs skull glad över att ha förlorat arvsrätten.

- Jag har sagt till Germaine att hon inte får gå ut efter mörkrets inbrott, sa min farbror som om han förstått mina tankar. För så hette hon, detta byte till en varulv. En varulv var på jakt ute i natten, och jag hade svårt att inte låta bli att snegla ut genom de immiga fönstren, bort mot den dystra skogen som knappt syntes längre i det tilltagande mörkret.

Natten blev inte särskilt lugn, min livliga fantasi spelade mig flera spratt, och varje litet ljud fick mig att rycka till. När jag slutligen somnade vet jag inte, men när jag på morgonen trött vaknade till liv, mindes jag ett långdraget ylande. Var det en dröm eller?

Vid frukosten berättade min farbror om ännu ett får som dödats. Nu nästan mitt för näsan på vakterna. Rösten skalv och han såg oroligt bort mot Germaine, som oberörd fortsatte skyffla ner gröt. Efter frukosten började vi dra upp en komplicerad stridsplan för att infånga odjuret. Ingen av oss trodde direkt på våra chanser att lyckas men vi ändå tvungna att försöka. Hela dagen letade vi genom skogen med hjälp av trettio karlar till häst och fots. Nära det ställe där det senaste fåret rivits fick våra spårhundar upp ett spår. Detta följde vi sedan drygt tre kilometer ner mot järnvägsspåren där hundarna tappade vittringen. Motionen och sysselsättningen var bra för våra nerver. Men framåt eftermiddagen började min farbror bli orolig igen. Skymningen föll snabbt, himlen täcktes av tunga moln och vi var långt från godset. Tanken på att det i natt var fullmåne gjorde inte direkt vår rädsla mindre. Vi hjälptes till med att stänga in fåren för natten, och började sedan vår hemfärd. Vi kom ridande upp mot godset från baksidan, på en uppfartsväg som sällan användes. En fuktig mörk, gång som kantades av täta granar och lagerträd. Hästhovarnas klapper dämpades av en tjock matta av mossa. Andedräkten hängde kvar i den stillastående luften som små frostiga moln. Vi var kanske trehundra meter från infartsgrinden när båda hästarna tvärstannade på samma gång. De vände huvudena mot trädena till vänster om oss. Jag visste att den stora uppfartsvägen låg strax bakom. Min farbror uppgav ett tungt stönade, som om han visste vad som väntade oss. I samma ögonblick var det något som började tjuta bakom träden. Det låg vällust och ett sorts överlägset skrattande i de vidriga tjuten. Det steg och föll, steg och föll och skar sönder kvällstystnaden i fasansfulla småbitar. Jag vet inte hur länge det varade men plötsligt dog det bort i ett halvkvävt gnyende. Chockade hörde vi ljudet av fötter som sprang bort nerför den hårt tillfrusna vägen. Min farbror kastade sig av hästen och rusade in mellan träden. Jag följde efter. Vi slog oss fram genom de täta granarna och såg plötsligt vad vi båda anat och fruktat. Ett stort bylte låg hoptrasslat vid vägkanten. Alldeles för orörlig för att det skulle vara rätt.

Det var Germaine Vom som låg hopsjunken på uppfartsvägen. Jag hade alltid betraktat henne som en obegriplig gåta, aldrig som en levande människa. Men nu låg hon där med en blodig och uppsliten strupe. Kunde inte komma från tanken på att hon dog som hon levat, som ett vilt djur.

Den unga mannen sjönk tillbaka på stolen, lite yr i huvudet av de starka minnena och av värmen från kaminen. Det otrivsamma väntrummet som han helt glömt bort under sin berättelse blev åter igen en påtaglig verklighet. Han suckade lite, och log ursäktande mot främlingen.

- Det är en fantastisk historia, och jag förväntar mig inte att ni ska tro på den utan vidare. För mig har väl konsekvensen av den, fått mig att glömma hur orimligt allt verkar. För i och med belgiskans död är jag nu enda arvtagare till min farbrors gods. Främlingen log tillbaka, ett långsamt, men nu inte längre tankspritt leende. De blodröda ögonen började lysa, och under den långa överrocken började den muskulösa kroppen att sträcka på sig. Långsamt och njutningsfyllt. Han reste sig förväntansfullt upp, och den unge mannen kände plötsligt hur håret reste sig. En isande skräck for genom honom. Någonting bakom de där lysande ögonena hotade honom. Han kände hur han blivit våt av svett, vågade inte röra sig, bara vänta. Främlingens leende var nu en stel grimas. En sniken förvridning av det redan otäcka ansiktet. Ögonen lågade av hård och målmedveten fröjd. En salivtråd började synas ur mungipan. Mycket långsamt, som om han njöt av varje ögonblick, tog han av sig den rundkulliga hatten. Den unga mannen såg på fingrarna som krökte sig om brättet. Ringfingret var längre än långfingret!