Det finns många historier kring denna första av de stora fridykarna. Allt började i juni 1911 utanför ön Karpathos i Egeiska havet. Här tappade det italienska örlogsfartyget Regina Margherita sitt dyrbara ankar under en svår storm. Ankaret sjunker till botten på 77 meters djup. Efter flera dagars misslyckade försök att finna ankaret omkommer en av fartygets italienska fridykare. Han var hög örlogsofficer och beskrivs att ha dött av en svår blackout. Förbryllad tar kaptenen nu ombord flera grekiska tvättsvampdykare som av alla ansågs ryktbara och framgångsrika. Kaptenen erbjuder nu en belöning till den dykare som kan finna ankaret. Bland de grekiska dykarna fanns en mycket blek och oansenlig man vid namn Yorgos Haggi Statti.
Han försäkrade alla att han kunde dyka ner till 77 meters djup, ja ändå till 100 meter om det behövdes och kunde hålla andan i hela 7 minuter. Han erbjöd sig att finna ankaret mot endast fem pund i silver och ett tillstånd att fiska med dynamit (vid denna tid endast tillåtet för italienska flottan). Den italienska kaptenen var förstås skeptisk till Yorgos påstående speciellt med tanke på hans klena obetydliga kropp. Han beordrade fartygsdoktorn att göra en grundlig undersökning av Yorgos. Resultatet blev normal lungkapacitet, puls mellan 80-90 /minut, andning 20-22 andetag/minut, vikt 60 kilo, längd 175 cm. Han hade också början till ett lungemfysem. Läkarna rekomenderade att Yorgos inte skulle få dyka men hänsyn till hans sjukdom och klena muskler. Trots detta fick Yorgos dyka och han dök tre gånger den dagen till 77 meters djup och hittade ankaret och kunde trä ett rep genom öglan så att fartyget fick tillbak sitt ankar.
Med denna bedrift blev Yorgos den första erkända djupdykaren i historieböckerna. Hans teknik var banbrytande men det var först Pipin Ferreras som i de italienska örlogsarkiven hittade hans knep. Till skillnad mot andra dykare vid denna tid dök Yorgos med fötterna först. Han band fast en 50 kilo tung sten vid anklarna och försvann till botten med en "häpnadsväckande hastighet". Väl på botten skar han sig loss från stenen och utförde sitt uppdrag. Uppstigningen fick han hjälp från ett rep kring midjan som drog upp av matroserna på fartyget. Tekniken att dyka med fötterna först användes senare av Maiorca och Ferreras.

Enzo Maiorca

Är en kraftigt byggd italienare som alltid använde den senaste tekniska utrustningen och hade ett stort team bakom sig. Enza var en av de allra största inom "No Limit" och gjorde mycket för att popularisera fridykningssporten. Enzo hade 11 världsrekord mellan åren 1960 då han dök 45 meter till sitt sista rekord 1974 med 87 meter. I sitt sista dyk 1989 dök Enzo 101 meter innan han insåg att han aldrig skulle nå Mayols då gällande världsrekord på 105 m.
Alltså slutade Enzo med dykningen efter 29 år i världstoppen inom den tuffa NoLimit-sporten.

Jaques Mayol

Den normalbyggda fransmannen som är född i Kina 1927 (smeknamn; the little Frenchman) var mindre fysiskt stark men hade ett ovanligt starkt psyke. Mayol introducerade Yoga i sporten för att genom total avslappning förbruka mindre syre under dyket. Mayol var också bra på att göra reklam om sig själv och umgicks gärna med journalister. 1973 flyttade Mayol till den ön Elba för att med ett nytt team bakom sig ledd av den välkända tränaren Buccaneer satsa mot nya världsrekord. Mayol använde sin dykning till att hjälpa läkarvetenskapen lära sig mera om människokroppen under de ytterst svåra förhållanden som ett No Limit-dyk innebär. Man tog blodprover från Mayol både före, efter och under dyken på olika djup. Man kunde då se hur Mayols avslappningsträning gjorde att hans kropp koncentrerade det syrerika blodet till endast de vitala kroppsorganen som hjärta och hjärna. Efter sitt otroliga världsrekord 1976 då Jaques äntligen nådde 100-metersnivån kände många av konkurrenterna att gränsen var nådd, människan kunde inte dyka djupare. Men i sitt sista dyk 1983 till 105 meters djup bevisade Mayol att 100-metersnivån mest var en psykologisk gräns. Efter detta dyk slutade Mayol att tävla men fortsatte hjälpa sin gamla tränare Buccaneer att träna nya, yngre dykare. Efter sin dykningar började han författa flera böcker om Yoga (mest berömd är Homo Delphinus) samt producerade i Japan dokumentärfilmer om havets natur. Länge höll Mayol igång sin berömda fysik, kunde vid 72 års ålder hålla andan i fyra minuter och fridyka till 40 meter. Hans liv låg till grund för Luc Besson's film "The Big Blue" (Le Grand Bleu 1989).
Julen 2001 begick tyvärr Mayol självmord i sitt hem i Elba vid 74 års ålder, se tidningsnotis.

Angela Bandini

Bland annat tränade Buccaneer och Mayol den fantastiska kvinnan Angela Bandini.
Kvinnan som 1989 slog nytt världsrekord med att dyka till 107 meter. Angela ville efter denna bedrift inte riskera skador utan slutade sedan att tävla.

Umberto Pellizzari

Senare har Buccaneer tränat den nya italienska stjärnan Umberto Pellizzari. Pellizzari född -65 använder både Yoga och fysisk styrka vid sina rekorddyk. Första rekordet slog han redan -88 i statisk apnea (hans favoritgren). Han slog sedan 1991 världsrekord i No Limit med 118 m och 1993 världsrekord med 123 meter, hans sista (?) No Limit-rekord kom 1996 med 131 meter. Pellizzari tävlar delvis fortfarande även om hans ständiga rival, den kubanska dykaren Fransisco Ferreras numera är mästaren i sporten No Limit. Men Umberto håller fortfarande en del världsrekord i andra fridykningsgrenar, bland annat i Constant Position med 75 m och Variable Limits med 115 m samt statisk apnea på 7 min 48 sekunder. Umberto har också hållit andan i hela 19 minuter på ett andetag syrgas. Umberto säger att han är mera rädd om sina säkerhetsdykares säkerhet än sin egen. Om han någonsin skulle känna rädsla inför ett dyk skulle han sluta med dykningen. Idag har Umberto som är en renlevnadsmänniska men bor ensam och är mycket populär bland kvinnorna trappat ner och ägnar nu mera av sin tid åt att driva ett träningsläger för fridykare på Sardinien.
Men hösten -99 var Umberto fortfarande i sitt livs form och slog på kort tid flera nya värdsrekord. Det mest imponerande var när han sänkte värdsrekordet i NoLimit från 137 m (Leferme) till det nya rekorddjupet 150 m. Rekordet slog han i Ligure, Italien den 24/10 och det tog honom 2 min och 56 sekunder.

Fransisco "Pipin" Ferreras

Född på Kuba 1961 kom Pipin tidigt i kontakt med sporten eftersom många fridykningstävlingar hålls utanför Kubas kust.
Pipin bestämde sig att bli bäst och tränade hårt och länge. Han skrev också i unga år brev till Mayol för att utrycka sin beundran men fick aldrig något svar. Istället kom Pipin att beundra och efterlikna sin andra stora idol, Enzo Maiorca. Enzo träffade också flera gånger sin unga beundrare och adept och hjälpte Pipin med flera goda råd. Detta skedde ungefär samtidigt som Enzos gamla rival Mayol hjälpte Angela Bandini och Umberto Pellizzari med deras träning. Pipins största rival på tävlingarna har hittills varit Umberto Pellizzari. 1989 slog Pipin sitt första världsrekord på 112 meter. Blev några gånger av med rekordet till Umberto men återtog sedan alltid det. När sedan Pipin 1996 åter igen tog tillbaka sitt världsrekord med ett helt otroligt dyk på mäktiga 133.2 meter så gick liksom luften ur tävlingarna under flera år. Efter att under 1999 blivit av med sitt rekord började Pipin träna igen för att ännu en gång slå Umbertos nya rekord på 150 m. Och den 18/1-2000 slog han till igen , nu med ett otroligt dyk på hela 163 meter. Pipin är helt enkelt bäst! (Mera fakta på Pipins hemsida.)

Senare världsrekordinnehavare

Först 3 år senare sommaren 1999, slogs Pipins rekord från 1996 på 133 meter av italienaren Gianfranco Genoni med 135 meter samt strax efteråt av fransmannen Loic Leferme med 137 meter. Den 25 oktober-99 slog dock åter Umberto Pellizzari till med ett otroligt dyk på hela 150 meter. Den 18 januari 2000, när han han fyllde 38 år slog dock Pipin Ferrera åter till igen med ett nytt rekorddyk på hela 163 meter. Dock ej godkänt av AIDA, endast IAFD-domare.

Det gällande (2007) AIDA-rekordet är på 214 m och sattes 2007-06-14 av Herbert Nitch.
Det kvinnliga gällande rekordet på 160 sattes 2002-08-17 av Tanya Streeter.