KAPITEL I

Det var varmt och ombonat. Elden sprakade muntert och lyste upp de förväntansfulla spelarna i rummets mitt. Pengarna växlade ägare under utrop av besvikelse och glädje. Vinden skakade i fönstren och ägaren av krogen "Svarta Fåret" gick fram och säkrade hakarna. På vägen tillbaka synade han lite extra sina högljudda gäster.

Spelarna vid mittbordet var en grupp på femton ungdomar, nästan alla färggranna ädlingar, men också ett par med enkel utländsk härkomst. Att de senare inte kände sig hemma i sällskapet märktes på deras uppenbara avoghet gentemot de andra. De enkla kläderna och den främmande brytningen gjorde klart för ägaren att dessa två ungdomar säkert haft en enkel uppväxt. Troligen hade de fått något av dessa stipendier som Visiren ibland delade ut till särskilt begåvade talanger.

Ett sådant stipendium kunde nog vara på sin plats i detta illustra och vilda sällskap, tänkte ägaren roat, och såg hur mynthögen växte på spelbordet. Hovfjantar! Men så drack de också frikostigt ... Bäst att hålla god min. Sådana kunder förlorar man inte gärna! Han skyndade vidare för att hälla upp nya ölstånkor.

"Du Marco," sade tillslut den unga kvinnan som sett utländsk ut, till sin vän bredvid. "Kan vi inte gå nu..?"

"Tycker du inte att vi åtminstone borde försöka?" sade den unge mannen och såg kvinnan i ögonen."Kom igen, Silke!" Hon såg bara på honom utan att svara. Uppenbarligen tyckte hon inte det. Han såg bort och ryckte på axlarna.

"Nåja... " sade han med sänkt röst. "Jag har iallafall aldrig trivts särskilt bra i sällskap med de där cyniska och uppklädda påfåglarna."

Kvinnan tittade begrundande på ynglingen medan han tömde sitt krus på de sista klunkarna. Han var relativt kortvuxen, och med sitt blonda hår och sina turkosa ögon såg han ut som en typisk Avendier. Han var fortfarande avundsvärt solbrun efter sommarens skidexkursioner på fjällsluttningarna. Själv lyckades hon knappt bli röd på näsan, om hon så försökte. Hon hade nästan för sig att hennes hud, liksom håret, blektes av solen istället. Hon hade axellångt honungsfärgat hår, som nästan blev gyllene på sommaren.

Hon tittade lite avundsjukt på de andra flickorna i sällskapet; långa och smäckra med färggranna klänningar. Sådana kläder skulle man ha...

Nåja, hon visste hur många ungdomar som avundsjukt tittat på henne hemma i Bender för två år sedan, när hon nervös och finklädd påbörjat sin långa resa norrut mot Kung Thord och hans berömda hov.

Nu var det just inte mycket till hovliv som hon och hennes nyfunne vän fått uppleva. Som de enda stipendiaterna bland tjugotalet andra adelsungdomar hade hon och Marco genast sökt varandras sällskap. De kom bra överens. Båda var de intelligenta människor, och genomskådade mycket av hovlivets ytligheter. Bakom smickret och de högljudda rösterna var de andra ungdomarna mest naivt fåfänga.

Silke tänkte på hur de senaste månadernas arbete helt fått henne att glömma hovlivets festligheter. När hon nu äntligen fått börja studera magi hos Kungens Visir var allting mycket mera spännande. Det var många som var nyfikna på den gamle vithårige mannen som tycktes ha funnits i slottets högsta torn så länge folk kunde minnas, och som ansågs vara den enda garanten för att slottet och den omgivande staden fortfarande hade en viss rikedom och ett visst välstånd kvar. De milsvida skogarna omkring hyste många okända faror och enda säkra vägen söderut var med segelbåtarna som livligt trafikerade stadens hamn.

Nu var dock snart vintern här, och de skulle bli isolerade igen för ännu en åttamånaders period med kalla och hårda vinterstormar. Hon saknade sina föräldrar och sin hemstads trivsamma gemytlighet. Hur hade Marco klarat allt detta så bra? Hon beundrade denne söderns son som klarat den svåra klimatomställningen. Han hade läst hos Visiren några år längre än hon.

Undrar hur mycket magi han lärt sig, tänkte Silke nyfiket. Marco var inte den som talade mycket om sina lärdomar. Och Visiren hade förbjudit sina elever att utnyttja sina kunskaper för egen vinning. Man pratade helt enkelt inte med oinvigda om sina förvärv...

Hon visste att mycket av den vidskeplighet och fruktan som många hyste för Visiren och hans trollkarlslärlingar bara var ren okunnighet. Själv hade hon hittills bara fått läsa en massa böcker -intressanta böcker- om natur och teknik. Hon kunde numera briljera för enkelt folk med sina kunskaper om finurliga anordningar och läkande örter. Var detta kanske all magi som fanns? Nej, hon visste att både hon själv och Marco hade någon inre boende okänd kraft. Det var denna inre styrka som Visirens utsända sökte efter.

Hon hade varit 15 år när hon mött den silverhåriga lilla gumman i faderns lilla butik. Gummans ögon hade precis som förtrollat henne, och liksom i trance hade hon upplevt hur främlingen sökte igenom hennes inre. Det var denna händelse som fem år senare resulterat i att hon hamnat som stipendierad lärjunge hos Mentor, Nordens store Visir och Kung Thords beskyddare.

Marco hade nyligen berättat om sin egen liknande upplevelse. Tydligen nådde Mentors utsända ända ner till Avendis soldränkta slättland.

Marcos röst bröt plötsligt igenom Silkes funderingar:

"Okej. Som du vill. Ska vi gå?"

Nåja, nu var det hög tid att lämna den alltmer stimmiga krogen.

"Visst!" sade Silke till sin vän och reste sig från sin plats.

De båda ungdomarna nickade vänligt åt krogägaren och gick ut i mörkret och den isande blåsten.

Krogen låg nere vid hamnen, och vägen tillbaks till slottet gick genom mörka, vindpinade gränder.

"Tack och lov," tänkte Silke för sig själv, "syns det bra att vi tillhör lärlingarna, och alla vet att vi åtminstone inte bär några rikedomar på oss. Dessutom är ju de flesta lärlingarna adelsyngel, och sådana duger sällan till galärslavar heller!"

Gränderna var trånga och smutsiga. Alla fönsterluckor var stängda, men genom det gistna träets sprickor och springor trängde ändå några vaga, flackande ljusstrålar ut och vittnade på ett mystiskt och ödesdigert sätt om att det fanns liv innanför de vittrade väggarna. I mörkret blev portarna till stora vanställda gap, och fönstergluggarna till djupt liggande ögon.

"Som om husen spionerar på en," tänkte Silke och rös.

Atmosfären i gränderna fråntog en lusten att tala. De två ungdomarna vandrade tigande vägen fram, och snålblåsten bet i kinderna. Tillslut hade de lämnat hamnkvarteren bakom sig och promenerade lättade över den långa välvda stenbron till slottets portar.

"Den Eviga Vindens Bro..." tänkte Silke och svepte sin kåpa hårt om sig. Marco sneglade på henne.

"Fryser du?"

"Nej... Inte särskilt." De visste båda att hon ljög, men hon ville inte erkänna att hon var avunsjuk på Marco för att han - som kom ännu längre söder ifrån än hon själv - klarade kylan bättre.

"Halt!"

Vakten vid slottsporten vände sin hillebard mot dem. De visade två fingrar mot handflatan - lärjungarnas tecken - och vakten lyfte undan sitt vapen.

"Jaså, är det ni," sade han och log igenkännande. "Redan tillbaks från krogen?"

"Jo, vi har plikter som kallar imorgon," svarade Marco.

"Jahaja..."

De var väl bekanta med de flesta inom vakten. Att stå vakt i en slottsport är ingen avundsvärd sysselsättning, och därför brukade Marco och Silke sällan försumma att växla några ord med dem som hade tjänsten. De bidrog ju trots allt till allas säkerhet.

"Ingen rolig natt att stå vakt, eh?"

"Nej vars. Men det är åtminstone inte vinter än..."

De två ungdomarna nickade instämmande, sade godnatt och fortsatte mot sina sovgemak.

Stentrapporna ekade dystert, och vinden visslade i fönstergluggarna. De svängde om hörnet till en ny korridor och fick se en lång skepnad i en vid och frasande kåpa komma dem till mötes. De båda ungdomarna bugade vördnadsfullt.

"Godkväll, Mäster," sade de i munnen på varandra.

"Ah, där är du ju, Marco! Godkväll, mina barn!" Visiren hälsade dem vänligt, och det yviga vita skägget lyste i mörkret. "Jag sökte dig just. Jag vill att ni följer med till mitt rum."

Silke öppnade munnen för att säga godnatt till Marco och lämna dem, men Visiren hejdade henne:

"Du också, Silke."

De bugade igen. "Som ni befaller, Mäster."

De skyndade tysta och undrande efter Visiren, som trots sin ålder rörde sig med snabbhet och spänst. Han förde dem genom de kalla, mörka korridorerna till sin tornflygel, och uppför de långa vindlande torntrapporna. De andades andfått när mästaren tillslut öppnade den tynga dörren till sitt rum och bjöd dem att stiga på.

De steg in i det dunkla, varma rummet. "Jag har väntat på er," sade den gamle mannen med det yviga vita skägget och stängde dörren.

"Jag är ledsen om vi varit borta länge, Mäster..." började Marco ödmjukt, men gamlingen avbröt honom:

"Å, för all del. Jag antar att ni just kom hem från 'Svarta Fåret'?"

De nickade ertappat.

"Mäster har alldeles rätt."

"I så fall är ni ju tidigt tillbaka, unga vänner.."

De blinkade förvånat och försökte komma på något bra svar, men lyckades inte med det. Visiren räckte dem varsin bägare varmt vin. Han tecknade åt dem att slå sig ner framför brasan och satte sig själv i sin stora stol intill elden.

"Marco, det är egentligen dig jag sökt. Du har varit en duktig stipendiat och tillgodogjort dig mycket av mina lärdomar under dina fyra år hos mig."

Marco slog generat ner blicken. Han var inte van vid att bli smickrad. Han sökte efter något urskuldande att säga, men lyckades inte nu heller. Visiren fortsatte:

"Nej, bli inte generad nu, jag säger bara som det är. Jag är inte förvånad. Jag visste från början att du var en begåvad yngling, och faktum är att du redan lärt dig mer än flera av de andra lärjungarna som varit här betydligt längre än du. Det börjar bli dags för dig att gå in på de djupare delarna av magins mysterier, Marco. "

Marco såg upp. Han kände hur en förväntansfull värme spred sig i kroppen. Han skulle få börja studera den riktiga magin! Äntligen! Silke såg på honom med lysande ögon. Lyckliga Marco! Men som för att dämpa hans glädje fortsatte Visiren:

"Innan en lärjunge invigs i den Stora Magins mysterier måste han inte bara ha tillräckliga kunskaper. I provet ingår också att visa sig värdig ansvaret. Magi är inte bara studier, Marco. Det är ett liv. Man måste känna sig själv, sin värld och kunna stå upprätt i livet. Jag ger dig den bästa lärare du kan få för den skolan, Marco; Livet själv. Därför ska jag sända dig på en resa med ett uppdrag att fullgöra. Och du ska påbörja den resan redan i morgon i gryningen."

"I morgon.." sade Marco överumplad. "Men... lektioner och.."

Visiren avbröt honom igen:

"Det är riktigt att du ska följa dina lektioner noga, min vän. Men från och med nu är inte jag din lärare längre. I morgon i gryningen börjar Livet ge dig sina lektioner. Och när du kommit tillbaka och visat din värdighet, kmmer du redan att vara bekant med de flesta av dina lärare som tillsammans med mig ska ledsaga dig genom den Högre Skolan."

Mästaren tystnade för att låta Marco komma till tals. Marco var till en början helt förstummad, men den gamle gav honom tid att tänka. Silke satt också tyst. Hon var glad och stolt å Marcos vägnar, men samtidigt stack det till i henne av besvikelse att bli lämnad ensam.

"Ja, Mäster," sade Marco när han hämtat sig. "Jag ska vara redo i gryningen. Jag ska visa mig värdig mitt ansvar. Säg mig bara vad mitt uppdrag blir, och vart min resa leder."

Den gamle Visiren log nöjt bakom det yviga skägget.

"Det ska jag göra, min son. Livet är en hård lärare, och därför brukar man sända lärjungarna i par. Men just nu kan jag dock inte se att någon av de andra lärjungarna är redo för sin resa än."

Silke kunde plötsligt inte behärska sig längre.

"Mäster, låt honom inte resa ensam!" bad hon. "Låt mig följa med! Jag vet att jag inte är färdig för mitt prov än, men jag kanske kan vara färdkamrat ändå.."

Den gamle mästaren spände sina silvergrå ögon i henne, men han log vänligt.

"Det är just vad jag beslutat göra," sade han. "I synnerhet som du anmäler dig frivilligt. Ja Silke, du ska bli Marcos färdkamrat, och jag tror att ni båda kan bli till nytta för varandra."

Silke strålade av glädje och förväntan. Hon hade egentligen knappast trott att Visiren skulle säga ja. Hon var inte helt säker på vad hon gett sig in på, men hon var ganska säker på att hon hellre ville följa med Marco på hans resa än att stanna ensam kvar på skolan. Hon såg på Marco med lysande ögon, och han log glatt mot henne. Han vågade inte riktigt visa hur glad han egentligen blev. Visiren betraktade dem nöjt bakom det yviga skägget. Han fortsatte:

"Lyssna nu noga, mina barn; Ni känner väl till historien om Gränsbergens födelse och om de gamla förbunden som slöts mellan det forna Nordrikes länder. Förbunden är på väg att glömmas, och eftersom det ryktas bland sjöfararna om mindre oroligheter i söderns länder, tycker jag att det är dags att väcka minnena till liv igen. Jag har Kunskapare i alla Nordrikes länder. De sänder mig upplysningar om förhållandena i länderna, men det är nu länge sedan jag fick något meddelande från dem." Den gamle mannen gjorde en paus och såg upp från elden. "Lyssnar ni?"

"Ja, Mäster," svarade Silke och Marco i munnen på varandra. Visiren nickade nöjt. Han rotade innanför sin rymliga kåpa och fick fram en skinnväska med dokument och brev. Han fortsatte:

"Er uppgift blir att väcka minnena av förbunden pånytt genom att överlämna dessa meddelanden till mina Kunskapare för vidarebefordran. Om de har försvunnit, får ni själva försöka lämna breven till kungarna och furstarna som som de är riktade till. Jag vill också att ni inhämtar nyttig information om läget i länderna, så att jag får vetskap därom. Ni ska alltså resa långt - genom alla Nordrikes länder - och därför ska ni vara väl utrustade för resan imorgon. Ni kommer att färdas till häst. Höststormarna rasar redan på haven, och det är förresetn på tiden att någon åter trampar upp den gamla resvägen genom Grimhorskogen. Gå nu till era rum och se till att vara utvilade imorgon. En vakt knackar på er dörr i morgonbitti. Godnatt, mina barn."

Medan han talade förde han dem till dörren. De sade godnatt till sin mästare, och han stängde dörren bakom dem.

Det var fortfarande mörkt ute, men blåsten hade börjat avta när Silke väcktes av vaktens avtalade knackningar. Jaha, då var det alltså dags...

"Vad är det egentligen jag ger mig in på?" tänkte Silke sömnigt medan hon skyndade på med morgonbestyren. En stund senare mötte hon Marco i korridoren. Han såg blek och trött ut.

"God morgon... Har du kunnat sova något?"

"Visst, du då?" svarade Silke lite oroligt.

"Nja... Inget vidare... Har inte kunnat låta bli att grunna på vad det är man ger sig in på."

Marcos trötta ögon gav tydliga bevis på en sömnlös natt. De två vännerna fortsatte att samtala lågmält medan de vandrade genom de tysta och öde korridorerna. Ibland mötte de och nickade åt någon enstaka vakt. Under tiden försökte Marco förklara sina tvivel för Silke.

"Det känns inte riktigt bra ... Nog för att jag läst några år längre än du, och borde ha större erfarenhet av magi och bättre förmåga att möta eventuella svårigheter..."

Jo, nog hade Silke tänkt den tanken också. Hon kände sig inte särskilt lärd och mogen själv, och hade nog hoppats kunna förlita sig på sin mera erfarne vän.

"Men du, Silke..! Jag har knappt lärt mig någonting!"

Silke såg fundersamt på honom. "Menar du att du inte tycker att du är redo än..?"

Marco ryckte upp sig och svarade nästan förnärmat.

"Nej, det var inte så jag menade... Jag tänkte bara... Äsch! Det är bara det att det nog inte blir så lätt som det låter. Vi har ju mest suttit i en skolbänk hittills, och som Mentor sade: Livet är en hård lärare."

"Joo.... Men det är i alla fall spännade," sade Silke, som inte kunde låta bli att känna sig förväntansfull inför äventyret.

De hade under samtalets gång tillsist kommit ut på slottets baksida. Fortfarande virvlade höstlöven omkring för vinden och det var ganska kyligt, men så var det också ännu en timma kvar till gryningen.

Ungdomarna fortsatte mot träddungen där de stämt möte denna tidiga morgontimma, och där de så ofta lyssnat till Mentors föreläsningar om naturens mysterium. De gick långsammare nu. Nästan andäktigt. Som om de inte ville bryta den vilande tystnaden inne bland träden. Inga fåglar sjöng längre; de sista flyttade för flera veckor sedan.

De mindes med en längtansfylld suck den varma sommaren, med långa givande föreläsningar inne bland trädens lummiga grönska. De vaknade upp ur sina drömmerier av ljudet av en gnäggning inifrån dungen.

"Ja, det var väl där vi skulle mötas," sade Marco och skyndade före Silke in bland träden. "Kom nu!"

Inne bland träden var det ännu mörkare. En lång skepnad i grå kåpa kom ungdomarna till mötes. Gamlingen med de ljusgrå ögonen såg forskande på de två lärjungarna. Skulle de vara redo för sitt uppdrag? Nå, det fanns inget val. Det måste bli dem.

"Marco, Silke! Har allt gått bra?"

"Ja Mäster, allt har gått bra och vi har packat allt som Mäster sade," svarade Marco och sneglade nyfiket på Mentors mantel bakom vars grå bomull skymtade konturerna av en lång stav. Som om gamlingen läst Marcos tankar, tog han fram staven och visade den för honom. Det var en fem fot lång stav av polerat ekträ, och den övre änden pryddes av en ornamenterad silverknopp.

"Här Marco, ta den. Den är din nu. En av de sista Silverstavarna som finns kvar. Du kommer säkert att få långt större nytta av den på er färd, än jag sittandes i mitt torn."

Silke tyckte nästan att Marco verkade växa när han vördnadsfullt tog emot den kraftfulla dyrgripen. Hon kände sig liten. Till vilken nytta kunde hon vara? Hon hade aldrig tvivlat på Marco, även om han själv gjorde det, men själv fick hon för sig att hon skulle bli mer börda än hjälp.

Nu vände sig Visiren till henne.

"Och till dig, Silke, lämnar jag en gåva som kan visa sig långt mer värdefull än Marcos Silverstav. Den har en gång tillhört min mor, och har förmågor som inte ens jag själv till fullo förstår. Jag tror att den kommer att tycka om att bli buren av dig."

Han lämnade försiktigt över ett guldhalsband till henne. Det såg mycket uråldrigt ut, inte särskilt stort eller vackert, men runt den lilla ovala medaljongen var flera invecklade runor ristade. Silke försökte förgäves tyda de vackra symbolerna, men dessa sedan länge gamla runor var henne alltför svåra. Hon tyckte sig förnimma en lätt pirrande känsla kring halsen när hon trädde på sig kedjan. Sedan lade sig smycket till rätta mot hennes bröst, och känslan försvann.

"Barn," sade Visiren. "Ni har nu fått varsin gåva som förhoppningsvis kommer att underlätta er färd. Ni måste tro på er själva och på varandra. Ni bär båda på en inre kraft, och det är den som valt ut er och inte jag. Ni måste lära er att lyssna till och förstå denna kraft, och ni måste lära er att handskas med den på rätt sätt. Ni kommer säkert att möta många svårigheter. Resan går genom okänd vildmark, över oländiga bergsmassiv och genom ofruktbara öknar, men om ni bara inte tvivlar, bär ni på större kunskap än ni tror. Och din stav, Marco, kommer att få alla mina utspridda vänner att förstå varifrån ni kommer. De kommer att ge er all möjlig hjälp. Nå, nu har vi stått här länge nog."

Den gamle mannen ledde sina lärlingar fram till de väntande hästarna. De hörde till kungens bästa stall. Två kraftiga och uthålliga djur, den ena mörkt gråskimrande och apelkastad, och den andra mörkt rödbrun med svart man och svans. De var av en stark och outtröttlig ras från de nordliga rikena, en ras som tålde att bära tunga riddare i tornerspel, och som säkert kunde flytta berg, bara de var tillräckligt många... Vackra djur, som skulle föra dem fram snabbt genom de flesta terränger.

"I sadelväskorna ligger breven, kartor och instruktioner om vilka vägar och människor ni kan förlita er på," sade Mentor. "Ni får först rida rakt söderut genom Grimhorskogen 50 fjärdingsväg, till Kung Peremorc och min gode vän Noric som förestår stadens bästa krog. En bra plats att snappa upp rykten. Där kan ni sedan planera er fortsatta färd. Nå! Stå inte bara här! Sätt lite fart!"

Han avslutade med en otålig gest mot hästarna, och Marco och Silke fick brått att sitta upp på de sadlade riddjuren. De såg på varandra och vände beslutsamt sina hästar mot den mörka och hotade Grimhorskogen. Mentors röst hördes redan avlägsen bakom dem:

"Ta vara på er! Jag ska vänta på er! Men kom ihåg att det inte bara är i Grimhorskogen som det finns vargar..."

Silke hörde mästarens röst liksom overkligt suddigt ur mörkret. Allt hade gått så fort. Hon hade nog ännu inte förstått riktigt hur lång deras färd skulle bli. Men Mentors avskedsord om vargarna var en skrämmande realitet. Grimhorskogens stora mörker omslöt dem när de båda ungdomarna red iväg mot det väntande äventyret...